Lagom till att teamkläderna anlänt så kanske det är dags att skriva lite om mitt helt galna beslut att signa upp mig för en “klara att cykla Vätternrundan under 8 timmar”-grupp (sub8 alltså). Jag har cyklat Vätternrundan tre gånger, första gången 2011 på 9.35, 2012 på 9.02 och 2013 med en sub8.30 men tyvärr en DNF (klev av i Jönköping).
Min vätternhistoria är inte helt spikrak, 2011 när jag cyklade första gången var även då jag lärde mig uppskatta det här med gruppcykling. Jag gjorde en svensk klassiker och hade bekanta i Fredrikshof som övertygade mig om att cykla runt Vättern i en grupp är så mycket roligare än att cykla ensam. Sagt och gjort och jag skrev upp mig på en sub10 och var livrädd hela våren för om sub10 verkligen var rimlig. När Vättern väl kom var sub10 inget problem och jag var med och drog hela vägen in i mål på fin fina 9.35!
2012 skrev jag såklart upp mig på en sub9 istället, den här gången blev det inte lika lätt som 2011. Jag drog på mig halsont dagen innan men startade loppet ÄNDÅ (jag vet, jag borde ha stryk) och det blev såklart väldigt tungt. Jag hjälpte inte mina kamrater särskilt mycket men lyckades ändå hänga med gruppen hela vägen in i mål på 9.02! Två dagar senare satt jag på akuten efter att ha vaknat med hjärtklappning på morgonen och fick en halsflussdiagnos och ett stort “vad f*n är det för fel på dig att träna med halsont?” av Farbror Doktor!
2013 kändes sub8.30 som en lagom utmaning, tufft men realistiskt, trots att sub9 bara blev 9.02. Sub8.30 kändes till och med så realistiskt så jag skrev upp mig som ledare för gruppen. Våra träningar gick bra, våra andra motionslopp inför Vättern gick bra, jag hängde med och kände mig absolut inte som starkast i gänget men absolut inte svagast heller. Jag drogs tyvärr med lite diffusa benproblem (vi kan ta ett inlägg om den också någon dag) hela våren som jag kanske inte tog på tillräckligt mycket allvar. Lagom till Vättern blev benproblemen ohållbara, jag startade men visste innerst inne att det här kommer aldrig gå. Efter 9 mil, en bit innan Jönköping, så tog jag beslutat att kliva av för att det helt enkelt inte gick längre med benen.
2014 då?
Är det på riktigt någon som skulle tänka, efter att ha läst det ovan, att “ja, men sub8, det låter som en kanonidé, vi kör på det“? Nej, det tänkte inte jag heller. Jag tänkte först “men far åt helvete sjöj´vel“, men efter lite eftertanke snarare någonting i stil med “men en sub8.30 igen är nog realistiskt om jag nu ska köra Vättern“. Men så skapades Swedbank Sub8 och kompis efter kompis signade upp sig och plötsligt var alla tilltänkta sub8.30-kompisar i en sub8!! Och undrade varför inte jag var där?
Vad gör man?
Jag har för mycket “let´s” i mig så jag kan inte säga nej, det går bara inte. Jag vet inte, hade jag klivit av sub8.30 för att jag var dålig så hade det varit en annan sak. Så var det ju inte. Om mina ben håller och jag slutar väga som en flodhäst så är sub8 helt realistiskt, det är ju sjukt snabbt och kommer antagligen göra bisarrt ont, men jag skulle aldrig skriva upp mig om det var totalt omöjligt. Jag vet ju att jag är stark och kan cykla fort, nu gäller det bara att få ihop hela paketet! Tyvärr bråkar benen lite med mig för närvarande men jag har blivit kvitt problemet förut så jag hoppas att det kan bli bra igen om jag bara vilar och sköter mina rehabiliteringsövningar.
Största utmaningen, komma i teamkläderna utan att spränga dom!
Jag tycker egentligen inte att jag är så fet, mer lagom tjock, men i sammanhanget italienska cykelkläder så kan även den mest normala människan framstå som en riktig knubbhäst. Min teamdräkt är i storlek XL och det känns som om byxorna kommer att explodera om jag så ens sniffar på något onyttigt. Vi får hoppas för allas skull att ingenting spricker utan att dräkten håller i hop. Jag skulle dock vilja påstå att största problemet med det här projektet var att ta sig i dräkten, nu när det är gjort så kommer själva cyklandet gå som en dans! Men typ! Ungefär! Något sånär!
Om det nu inte går vägen, för att benen inte vill, för att jag helt enkelt inte är tillräckligt bra eller för att någonting annat inte klaffar så är faktiskt det inte hela världen. Jag tycker och tror att jag vinner mer på att försöka mig på det här projektet än att stå vid sidan av och titta på. Går det så går det, går det inte så går livet vidare och nya utmaningar hägrar. Vätternrundan är inte hela livet, det är en extremt liten bisak!