Sverige är ännu en gång lämnat och bergsklättrandet tar fart igen. Eftersom jag inte alltid vet vad lagom är så startar alpresan med värstingen, Mont Ventoux!!

Eftersom jag hade problem med andningen dagen till ära och ingen astmamedicin så blev det en kamp att ta sig upp (och då är klättringen ärligt talat inte så illa). Jag fick stanna och släppa ner andningen ett tiotal gånger innan jag lyckades ta mig till toppen..

Desto härligare sedan att väl nå toppen och få njuta av den fantastiska utsikten!

Veckan fortsatte sedan med vilopass i dalgången, bergsklättring uppför Glandon och Alpe d´Huez och slutligen den stora prövningen, La Marmotte!

Marmotte överlevde jag knappt och fick med bara 20 minuters mariginal klättra uppför Alpe d´Huez (20 minuter efter jag gav mig iväg drogs nämligen repet). När många gav upp och lämnade in chipet utan att ens försöka så seglade jag glatt iväg och tog mig upp, med en stor del möda skall dock tilläggas.

När jag äntligen nådde svensk mark igen började jag oroa mig för viktiga ting så som att ha en korrekt cykelbränna på benen..

I slutet av juli började jag även inse att Haute Route inte längre var så långt bort och att det kanske är dags att skärpa till sig och fokusera lite (ha ångest alltså).

Fergus presenterades av HR organisationen och jag förstod att vi skulle bli vänner…

Eftersom fokusen inte riktigt var hundraprocentig så cyklade jag mest MTB och tänkte att det blir man ju också stark av. Tydligen så stark så man drar av kedjan mitt ute på Lidingö och får åka bil hem till fastlandet..

Därefter laddade jag om för Långloppscupen och en fjärdeplats på Engelbreksturen!

MTB:andet fortsatte och nästa stopp blev CykelVasan i mitten på augusti, där förlorade jag tyvärr huskampen mot starkare motstånd men gjorde rätt så bra ifrån mig ändå!

Sen fanns det tyvärr inte så mycket mer att gömma sig bakom, sanningens minut och Haute Route närmade sig med stormsteg och det var bara inse faktum, NU ÄR DET FASIKEN DAGS!

Jag värmde upp inför HR genom att sista veckan innan loppet “spräcka” båda knäskålarna. Riktigt riktigt bra jobbat, årets prestation kanske.

Lyckligtvis gav såren ingenting annat än ett stukat självförtroende men mitt deltagande i HR påverkades det inte alls (förutom att alla frågade mig konstant i en vecka om jag vurpat). Och helt plötsligt var vi bara där i Barcelona och redo för start i tidernas lopp.

Etapp 1 blev en oväntad prövning i enorm hetta och en överraskning över hur hårt det var redan från dag 1. Herregud, 6 dagar till av det här var reaktionen..

Dag 2 (jag älskar den här bilden) var jag både brunbränd som en papparkaka och sjukt trött i ett. Det låg en förkylning i systemet och jag började ta Alvedon dagligen (och det hjälpte faktiskt). Etappen blev tung, riktigt tung, och jag satt länge (så länge att läkarbilen svängde förbi och frågade intensivt om jag behövde hjälp med något, “are you sure”, “are you really sure”, “are you REALLY REALLY REALLY sure”) några meter efter målet och återhämtade mig innan jag orkade cykla ner till mat/massage/hotell.

Dag 3 så slutade man bli förvånad, det var bara att förvänta sig hetta och kamp!

På dag 4 kom den riktiga härdsmältan, fantastiska vyer och ett gott humör men tröttheten gjorde sig påmind och några (typ 8) timmar senare stod jag 2 km från toppen av Tourmalet och grät för att jag var så trött och hade så långt upp. Men skam den som ger sig och upp och i mål kom jag även här dagen, men nu började tröttheten sätta in.

Dag 5 var den “berömda” vilodagen och bara 18.5 km uppför Tourmalet (IGEN, för andra gången inom 24h). Riktigt lugnt och behagligt och skönt att återhämta sig.

Ännu en lång och tung dag väntade den sjätte dagen och det var även här jag träffade “Mr Haute Route” för första gången och kanske gjorde ett liiiitet avtryck hos honom. Mitt i en stekande klättring stannade han med bilen och kollade läget precis när jag höll på att smälla av, av både värmen och utmattning. Men ännu en gång tog jag mig i mål!

Den sista dagen var bara glädje och en känslomässig defilering från start till mål, en otrolig känsla att ha överlevt Haute Route Pyrenees och tillryggalagt nästan 20.000 höjdmeter på EN vecka! Otroligt egentligen.

Sen hem till verkligheten där jag inte alls kände för att vare sig prestera eller ta i på cykeln. Vad mer fanns att bevisa liksom? Hängde istället runt som Funkis på Fredrikshofs årliga klubbmästerskap och viftade lite med en flagga.

Följde sedan med på klubbens årliga säsongsavslutning och fincyklade lite, passade även på att hålla ett föredrag om Team Crescent och Haute Route-äventyret, riktigt uppskattat. Detta kom även att bli sista gången jag fick äran att umgås med klubbkamrat Per som förolyckades några veckor senare nere i Spanien. Fantastisk glad för att han var med den här helgen och att vi hann umgås en hel del en allra sista gång!

Månaden avslutades sedan på värsta tänkbara sätt när sjukhuset där min cancersjuka far befann sig ringde och meddelade att den stundande natten förmodligen skulle bli hans sista. Mycket riktigt så somnade han in tidig morgon den 29/9 och jag är väldigt tacksam för att jag hade möjlighet att vara där hela vägen fram till sista andetaget. Hade känts väldigt ovärt att vara iväg på en cykelresa i detta ögonblick, oförlåtligt till och med tror jag.

Årets sista kvartal blev inledningsvis ganska cykelfattigt men tog sig allt eftersom, mer om det senare.