Fy fan vilken misär det är nu alltså.. 

Igår tog jag mig i kragen efter bergstempot och gick till en av race-läkarna och förklarade mina magproblem. På typiskt franskt manér så skriker han såklart “diiiiaaaarrréeee” så alla 10 i läkarteamet kan höra. Dock så gjorde medicinen jag fick under, för efter jag tog den så har jag klarat mig från vattenfall baktill vilket är väldigt skönt. Bara en förkylning att oroa sig för då. Gick och la mig vid 20 igår och somnade innan 21, sov gott till 6 i morse.

Starten var 7 och jag hade tänkt mig att ha en positiv approach till dagen, för jag vet att jag tar mig i mål även om förkylningen är jobbig och gör det tyngre än vad det borde vara.

Rullar bakvägen över Telegraph från Valloire, sen vidare mot Col de Chaussy som vi körde halva delen av på Marmotte i fjol. I vanlig ordning tog det ett tag att komma igång och det flög snor överallt första biten. Sen till Madeleine så var kroppen vaken och jag tog mig upp med inte allt för stor möda. Tyvärr har jag ingen toppen energi så det går ju långsamt, jag måste hålla tillbaka och kan inte pressa för hårt för jag är ju trots allt sjuk.

Sen kom någon onämnbar klättring på typ 4-5 km och därefter gick det utför. Uppför sista klättringen mot Courchevel där vi bor för natten så dog jag helt med 10 km kvar. Det fanns noll energi kvar och trots att jag åt och åt och åt så hjälpte det inte. Det var en otrolig pina att ta sig upp och jag kan faktiskt inte ens förstå att jag tog mig upp för egen maskin. Såklart missade jag cut off:en, men i vanlig ordning varken kvastcyklister eller kvastbuss i närheten så vad vet jag, kanske ändrar dom resultatet eller så har jag en DNF. Jag kan inte påstå att jag orkar bry mig längre, så länge jag rullar över mållinjen varje dag är jag nöjd. Det är så himla sjukt tråkigt att vara förkyld och inte ha någonting att ge, jag ställer ut cykeln på morgonen och snurrar runt benen men det finns ingenting där, ingen push alls.  Fin utsikt från hotellrummet i alla fall… alltid något… 

Om 2 etapper når vi Geneve och vilodag på riktigt väntar, jag hoppas jag orkar ta mig i mål sista dagarna så har jag i alla fall genomfört hela HR Pyrenées och HR Alps. Sen om jag fortsätter med den här förkylningen så vet jag inte om kroppen klarar 7 etapper till. Men vi får se, en dag i taget så länge det går, inte så mycket annat att göra. Sjuk besvikelse är det hur som helst att det blev såhär, så tidigt, fan alltså!! F*TT APA!!!!!!!!