Kul att se hur pulsen successivt flyttar ner i zonerna, även fast jag körde hårt så gott som hela dagen så händer det inte mer med hjärtat.

Dag 5 i Pyrenéerna och efter gårdagens cut off-kaos så kändes det i luften att det skulle bli en dag med mycket stress. Jag visste ingenting om utkomsten av protesterande vi gjorde igår men blev å andra sidan mer eller mindre lovad att det skulle ordna sig och att DNF:t skulle plockas bort så jag tänkte inte mer på det. Däremot så var det full gas från start till mål idag, precis som jag förutspådde att jag skulle behöva göra.

Dagens första klättring, Hourquette-Ancizan, var snabbt avklarad, vi gjorde samma klättring 2014 och åkte även utför samma väg igår så det var ju ändå lite bekanta vägar. Inte superbrant eller superlångt, 10 km med snitt på 8% och ganska konstant klättring. Kollade Strava efteråt och skillnaden från 2014 är gigantisk, jätteroligt.

Redan på toppen så märktes det att alla hade cut off-panik för många struntade i depån. De cyklister som jag i början av veckan stött på i depåerna och pratat lite med var redan borta. Det var öde och jag kände mig lika stressad som alla andra så jag mulade i mig saker kors och tvärs och fyllde ena flaskan i panik och rullade i väg sen. Sen väntade en fantastiskt rolig utförskörning, sådär Pyrenéerna-rak och härlig. Snittade 53 km/h på en flera km lång sträcka, fantastiskt. Efter ett tag så kändes det som om det skulle gå åt h*lvete, ni vet den där känslan i magen när man inte vet om man kommer klara en sväng eller inte med den hastigheten man har. Jag klarade svängen, med nöd och näppe och bestämde mig väl ungefär här att det är bättre att missa cut off:en och överleva.
Därefter väntade Aspin, 6 km med 7% snitt, det kändes som en förhållandevis lätt klättring. Sista biten mot toppen träffade jag på vår kvastcyklist som faktiskt ändrat taktik efter gårdagens kaos och nu höll han sig längre bak där han borde vara. Taktik-snackade lite och fick besked om att jag låg bra till men att jag inte hade så stora marginaler för att ta det lugnt, det var väl ungefär vad jag redan visste. Återigen är det mer eller mindre halvöde på toppen och vi som är där fyller flaskor och är allmänt överallt. På veckans första breifingen så sades det “var inte den där cyklisten som går fram till borden med cykeln och är i vägen för alla, använd cykelställen som finns“. Jag använde inte ett enda cykelställ i dag kan jag meddela, det fanns inte ens tid att kliva av cykeln.

Sen var det bara rulla vidare mot nästa klättring, utförsåkningen var återigen underbar och som syns på bilden ovan så är vägarna rätt raka ner längst bergskanten. Därefter körde vi runt 25 km i dalen och sedan rullade vi vidare mot dagens tredje klättring, Azet, 7 km med 7.8% snitt. Jag hade hela dagen sällskap med en annan Triple Crown cyklist, jättetrevlig israelisk man som jag träffade redan i fjol i Dolomiterna. Halvvägs uppför Azet så sa jag åt honom, “vi hinner inte, det är kört“. Han höll inte med, vi var på rätt sida minsann!

Därefter var jag tvungen att stanna ena race-ambulansen ungefär 5 km från toppen och be om nödvatten och då tappade jag honom. Återigen en varm dag och det svårt att hålla vätskebalansen i kontroll. Det är dessutom ännu värre att cykla i stresspanik och knappt hinna äta/dricka när det är så varmt, kroppen behöver ju all näring den kan få.
Jag hade det väldigt kämpigt att ta mig upp, det kändes väldigt motigt och speciellt eftersom jag var tvungen att hålla ett, för mig, för högt tempo för att det skulle vara behagligt. När jag nådde toppen så blev det återigen grottmänniskostilen i depån och vid det här laget hade jag slutat försöka svara på tilltal för det kom inte ut något vettigt. Min israeliske cyklist lämnade toppen precis innan mig och jag stressade iväg och lämnade lyckligtvis även kvar kvastcyklisten där upp och det kändes skönt att ha honom efter.

Nu väntade en sväng i dalgången innan vi skulle börja den riktiga klättring mot Lac de Cap Long. Jag plockade några cyklister i dalen, bland annat min Triple Crown-vän (Philippe som han heter) men jag tänkte att han kommer säkert ikapp när det brantar på för det har han gjort hela dagen. När det återstår 14 km av klättringen (den var 22 km totalt) så kommer såklart kvastcyklisten. Jag är redan död och säger “det går inte, jag hinner inte, det är kört” innan han hinner säga något, men “det är lugnt, håll det här tempot så fixar du det” får jag som svar. Därefter var det nog de vidrigaste 14 km i mitt liv, inte på grund av att klättringen var speciellt tuff, utan på grund av att jag behövde hålla ett högre tempo än vad jag normalt gör när jag klättrar. Testa att klättra några km i ett för högt tempo, gärna när det är +35 grader också så ska ni se hur ni mår efter ett tag.
Hela vägen upp är mer eller mindre misär, räddningen är dels alla race people (verkligen alla, oavsett om dom var sjukvårdare, Saftey-MC-gubbar, Mavic-snubbarna, depå-personal m.m.) som står och häller vatten på oss utefter vägen, jag tror inte jag hade överlevt utan det. En man som åkte uppåt allt eftersom jag cyklade sprang dessutom med en liten bit med en hand i ryggen efter han hällt vatten, ovärderligt. Ben, kvastcyklisten, cyklar med stora bitar och det hjälper också för att hålla upp tempot.

Det finns en depå efter 7 km och planen är att stanna om det finns tid annars chansa om inte. Jag bedömer att det finns lite tid så jag stannar och slafsar i mig vad som helst, jag har säkert druckit 3 liter coca cola idag (nej, det kan inte vara hälsosamt). Precis när jag kommit igång från depån så står en av norrmännen som jag träffade tidigare under veckan och ser ut som han håller på att dö, tydligen så kommer han inte på cykeln (det var lite brant, men inte så farligt men är man trött så kan det vara svårt att komma på cykeln på platt mark). Han har försökt tre gånger utan att lyckas, när jag åker förbi så kommer han äntligen iväg och vi gör sällskap en bit tills han drar ifrån mig. Jag lämnar Ben, kvastcyklisten, i depån och det känns bra för då har jag marginal fortfarande.

Han kommer såklart ikapp när det är ungefär 3 km kvar, han puttar en tjej som jag cyklat med fram till depån. Såklart blir vi andra avis, men vad ska man göra, stackars människan kan ju inte åka omkring och putta alla, det känns ganska skönt att ta sig i mål för egen maskin. Det kommer en fantastisk utförslöpa på 200-300 meter precis 1 km-skylten och den känns som dagens bästa. Det är lite brant på slutet men jag har typ 10 minuter på mig innan cut off:en. Har ännu inte blivit passerade av Philipe och känner mig lite besviken för hans skull om han inte hinner. Rullar över mållinjen 4 minuter innan den sagda cut off:en! Kan vara den sjukaste dagen i mitt cykelliv, helt obegripligt. Utsikten på toppen är magisk och det är en väldigt häftig plats att runda av dagen på. Precis som igår så går jag iväg och dör bakom en skåpbil och ligger där en stund innan jag orkar prata med alla andra. Det visade sig senare att alla som hann gå in i klättringen i tid (vad nu det betyder), även får avsluta och får ett resultat. Så när Philipe anländer 20 minuter “för sent” så gör det inget utan han är med. Såklart känns det surt att spelreglerna ändras igen, för då hade jag ju kunnat spara energi om jag vetat, nu har jag pressat till förbannelse för att klara den där tiden. Måste bara säga att detta är den tredje Haute Route jag kör och cut off-tiderna har aldrig varit såhär hårda som senaste två etapperna och så inkonsekventa som den här veckan förut.

Senaste 2 dagarna har varit vidriga, idag var fruktansvärd, om alla Haute Route-dagar vore som igår/idag så skulle jag aldrig någonsin komma tillbaka och köra det här loppet. Då är det alldeles för hårt för mig. Eftersom veckan inleddes med 3 etapper med “normala” cut off:er så känns det så märkligt att spelreglerna ändras så mycket plötsligt.

Jag hoppas bara Alperna och Dolomiterna är mer konsekventa och genomgående som 2014 och 2015! Jag har inte mental energi för många fler såna här dagar, det kommer inte vara möjligt. Det är faktiskt inte heller så roligt i slutändan, idag cyklade jag i 6:35:00 och under tiden var jag av cykeln i 6 minuter, skulle önska åtminstone 10 minuter till.

Imorgon blir det bättre, tack och lov!