En lugn avslutning, men även en trött kropp där pulsen inte riktigt går upp.

Start 07.00 och det var fortfarande mörkt när jag lämnade mitt boende. Eftersom jag kör alla tre veckor har jag varit sparsam och kört basic-boende första veckan. Det sparade mig 6500 kr kontra att bo i enkelrum på 3-stjärnigt hotell även den första veckan. Nackdelen med basic-boendet är att man inte vet vad man får, jag har klarat mig hela veckan och haft det kanon och har fått bo själv varje dag, tills i går. Då var vi 9 personer i en alphydda (läs: lägenhet i bergen) och den ena var mer störig än den andra. Eller egentligen var det bara dom som skulle upp 5 i morse som var störiga, resten var helt ok.

Min sängplats låg i köket/allrummet och såklart ställer sig något pucko och skär något frasigt 5.05 och håller på i vad som känns som en kvart. Inte en chans att få sova vidare, så det är bara gilla läget och kliva upp. Fördelen är ju att jag var helt färdig och redo att gå över en timme innan start, men rätt så onödigt när sömn är välbehövligt. Så, basboende rekommenderas ej om ni funderar på att köra en Haute Route. Bo själv eller med människor som har ungefär samma rutiner som er, det är mitt råd i alla fall!

Etappen började med konvoj i 16 km utför, 350 cyklister utför i en bromsande konvoj är kanske inte min favoritaktivitet men vi överlever det också. Det är 20 grader redan vid start och känns konstigt att det även uppe på toppen vi befinner oss på är så varmt så tidigt. Såhär långt in i veckan så håller jag knappt reda på var jag är längre, fråga mig var jag sov i natt och ärligt talat skulle jag behöva kolla upp det innan jag skulle kunna svara.

När tidtagningen väl börjar är det full karriär på i princip alla, det är platt i ungefär 25 km innan dagens enda och första klättring. Det märks att det är sista dagen för de allra flesta för det är kaos och panik för alla att hänga på den jättegrupp som bildas som drar iväg i +45 km/h. Jag lägger mig längst bak med lite avstånd för att inte riskera något, det är ju två veckor kvar. Efter ett tag släpper jag och slår av rejält, idag är tanken att skölja ur benen och cykla långsamt och lätt för att förbereda för nästa vecka. Det är ju svårt när hornen kommer ut att hålla igen, för det är ju roligare att hänga med alla andra, men det är sista dagen för dom och 14 dagar kvar för mig så jag ser ingen mening i att slita ut mig.

Dagens enda klättring, Col de Mente, är 10 km och ett snitt på ungefär 9%. Målet är att ta sig upp så långsamt som möjligt utan att bli avplockad (även fast jag vet att dom inte plockar av någon sista dagen). Alla jag normalt cyklar med är borta, Philipe har konstaterat att jag kommer komma ikapp honom senare på platten innan han försvann.

Det är roligt att prata med nya människor varav flera frågar vad jag håller på med och vad jag gör där bak. De flesta konstaterar även att jag antagligen kommer komma ikapp senare på platten. När kvastcyklisten kommer ikapp frågar han om jag mår bra, jag förklarar vad jag håller på med och att jag kommer dra ifrån när vi ska avverka 100 km plattåkning. 2 km från toppen åker “Fin de course”-bussen förbi, den vill man normalt inte se för det betyder “End of race” egentligen. Idag vill han nog bara hänga lite på toppen istället för att ligga i röven på sista cyklist. Det är så härligt att inte pressa utan bara glida.
Efter toppen väntar 15 km utför och sen är det bara platt och åter platt hela vägen till mål som ligger efter 145 km. Jag kör ikapp alla som jag normalt cyklat med någonstans längst vägen mot mål. Philippe hittar jag i depån vid 92 km och jag är ändå lite imponerad över att han höll undan så länge, fast det kanske säger mer om hur långsamt jag tog klättringen.

När det återstår 30 km är jag faktiskt väldigt uttråkad och vill bara gå i mål. Har haft en och samma tjej på rulle sedan km 60 ungefär, vi pratar lite då och då men båda vill nog bara gå i mål. När det återstår 10 km så får vi fatt i en lokal cyklist som drar upp tempot och vi väljer att ta hans hjul för omväxlingens skull. Han cyklar som f´n och drar ikapp 3 andra medtävlande. När han viker av tackar vi för hjälpen och gör sällskap med de 3 andra, detta gör att sista biten flyger förbi och det är skönt när målet äntligen dyker upp.  Nog för att jag gillar plattåkning, men avslutande 100 km på platten blev faktiskt lite väl tråkigt idag. Efter målgång blir det fotografering, medalj och jag passar samtidigt på att köpa mig en nutuella-tartlett. Fantastiskt gott efter lunchen och välförtjänt!

Efter en Haute Route-vecka är man konstant hungrig och samtidigt kommer matlusten och går väldigt mycket. Ibland är det svårt att få i sig ens en tugga och ibland går det att vräka i sig hur mycket som helst och vad man än stoppar i sig så förbränns det snabbt!

Nu är det vidare mot Alperna och dags att fokusera om, jag flyger redan ikväll (just nu) och anländer i Nice framåt 21-tiden. Då ska jag checka in på hotellet och förbereda mig för en lång natts sömn, 10 timmar är målet .Det blev alltså inget firande med dom andra ikväll, men jag behöver vila och “gå vidare” så det får tyvärr bli firande på riktigt i Venedig om 2 veckor. Lite tråkigt kanske, men vila är det viktigaste för mig och då blev det såhär.

One week down, two to go!
Galet vad fort det gick, vilken vecka!

Sprint to the finish line! Start redan 7.00, kommer bli en kort, snabb och underbar dag. Inte ens dagens enda klättringen på 9.7 km och 9%-snitt skrämmer, det blir bra det. Stekande sol ska det bli återigen, fantastiskt! Kommer vara brun som en pepparkaka snart.

Sen blir det minimalt med firande för jag hoppar på ett plan till Nice redan imorgon kväll för nästa Haute Route! Ska bli skönt att få vara som en vanlig människa, om än bara för en dag. Göra lite annat, sova halva dagen och så vidare.

Etapp: 7 (totalt: 7 av 21)
Start: Peyragudes
Mål: Toulouse
Längd: 169 km
Höjdmeter: +1300 m

Col de Menté, 1349M (2nd category), 870M+ over 9.7KM, 9% avg

Undra om det går att få ner pulsen i enbart Z1-Z2 om några dagar? 

Start 7.30 redan och det var så skönt att rulla till starten och veta att det skulle bli en dag med normal cut off och tid till lite mer behaglig cykling. Anländer ändå väldigt tidigt så jag ställer mig nästan först (bakom de 75 första åkarna som har en egen startfålla) och sen är det bara invänta starten. Det ska bli ännu en varm dag så det är väldigt skönt att starta i lite kyligare väder. Igår kväll kände jag mig väldigt påverkad av värmen och var lite illamående/yr. Men efter dubbla(!) middagar (de var inte så stora), öppet fönster hela natten och en kall handduk på huvudet vid läggdags så kändes det ok i morse igen!

Vi börjar med Azet som vi även tog igår, den här gången tog vi klättringen från de håll vi åkte utför igår. Det är bara 500 meter från startskottet till klättringen börjar och det kändes i benen, herregud vad stel jag var. Det var tufft att komma igång men blev bättre allt eftersom. Idag är det ingen cut off-panik så jag kör på i normal takt och allt är fint.

Når toppen och njuter av utsikten och stannar snabbt i depån, vi har ju bara cyklat 11 km så det var kanske lite tidigt med depå men varför inte. På vägen ner ser vi hur en av Saftey-MC-gubbarna står i en serpentin och försöker få bort kossorna från vägen. När vi kommer fram har han fått bort alla i ingången till kurvan men runt hörnet går precis en ko ut med sina 3 kalvar bakom sig. Tyvärr ingen bild, men det var så underbart gulligt. Vi hade ju knapp styrfart alla eftersom MC-gubben hade kaos med kossorna runt hörnet så det var verkligen bara gulligt. Men djurlivet i Pyrenéerna kan vara förrädiskt, häromdagen passerade jag i typ 50-6 km/h en get som låg vid vägkanten typ en meter från mig. 
Därefter väntar en utförskörning på kanske 14-15 km och sen kommer dagens härligaste parti, dalgång i typ 50-55 km. Dalgångarna i Frankrike är lömska, det är svårt att veta om det går uppåt eller nedåt. En fransk dalgång är nämligen aldrig platt, det kanske ser ut så men det lutar alltid åt något håll, jämt. Den här dagen lutar det nedåt och medlut i 50-55 km borgar ju för fantastisk körning. Tiden tickar på och vi når dagens andra klättring rätt snabbt, har lämnat alla jag normalt cyklar med långt bakom mig men inser ju att de antagligen kommer komma ikapp så fort det börjar branta på lite. 

Port de Balés är varm och jobbig, 19 km med 6.5% snitt men då är det väldigt snäll lutning första 5 km och det får vi såklart äta upp efter vägen med några +10%s-partier. Får vattenpanik ungefär halvvägs och viftar ner en av MC-gubbarna och fyller på (han hade till och med lyckats hålla vattnet kylt, fantastiskt). Sen inser väl organisationen att folk kommer dö efter vägen om det inte erbjuds vatten så med 10 km kvar kommer det vattendepåer titt som tätt. Är det inte för att dricka så hälls det på en. Jag har bytt taktik från igår och ber att få vattnet i nacken istället för håret. Mitt hår är så tjockt och när dom blöter ner det så lägger det sig bara som en isolerande filt så fort kyleffekten avtagit. Tror det var delvis därför jag mådde illa efter igår, det blev för mycket.

Blir upphunnen av Katie och Phillipe som jag cyklat med tidigare dagar någon km från toppen. Alltid skönt att se sina medcyklister och även om vi kör om varandra kors och tvärs så är det aldrig någon tävling, bara hjälpsamma handlingar och ord. Toppen är välkommen och nås med typ 45 minuter till cut off:en, fast jag tar det lugnt. 

Hann till och med ta “på toppen bilder” idag.. blev väl en halv igår.. 

Sen är det utför igen, magisk utför, svepande vägar och det finns inga serpentiner så långt ögat kan se. Tyvärr är det bara några km utför och sen väntar dagens tredje klättring direkt. Benen stelnar till direkt av utförskörningen men kommer igen efter någon km, Peyresourde är 10 km och har ett snitt på 8% så det är en ganska tuff klättring.


När Garmin visar 43 grader så letar jag upp en fontän och blöter ner mig. Stoppar ner båda fötterna för det känns som om dom sväller två storlekar av värmen. Det är fantastiskt skönt och gjorde enorm skillnad faktiskt. Doppar hjälmen och skvättar ner hela mig, det torkar förvisso upp ganska fort men är ändå väldigt välbehövligt. 
Punkar 5 km från toppen och det är inte så mycket att göra än att stanna och fixa det. Alla som passerar frågar om jag behöver hjälp och säger att Mavic är längre ner, det gör dock inte mig så mycket nytta. Är glad att jag har väldigt god vana att byta slang för det tar max 5 minuter och sen är jag iväg igen. Här passerar även Philippe precis när jag är färdig så jag tar rygg på honom. Ungefär 4 km från toppen inser jag att vi tydligen gjorde samma klättring när jag körde Haute Route 2014, tyckte jag kände igen mig men det tog en stund innan jag var säker på att det var samma ställe som jag mindes. 
Det är lite småsegt till toppen men jag överlever, därefter är det bara 6 km till mål men såklart är det 3 km utför och sen direkt 3 km uppför Peyragudes där vi även bor för natten. Det är 3 jobbiga km som börjar med någon slags ramp på +10% men det lättar av sista km som snittar 1% bara. Magiskt skönt att rulla i mål idag och ha tagit det lugnt hela dagen.
Når målet med typ en 60 minuter till cut off:en och då har jag bara pressat en bråkdel av vad jag gjorde igår. Helt otroligt att det är så skillnad mellan etapperna i år, spekulationerna går i att man vill ha så många DNF som möjligt för att det ska verka hårt. Jag vet inte, jag hoppas det är ett pucko som har satt tiderna bara utan att tänka efter för annars är det lite väl respektlöst mot oss som betalar rätt mycket pengar för att vara här. Men nog om det!

Imorgon är sista etappen i Pyrenéerna, sedan hoppar jag på ett kvällsflyg till Nice där starten går på söndag för en vecka i alperna! Känns faktiskt helt ok att fortsätta 2 veckor till, är man inställd på en vecka så är man ju mentalt i mål nu, jag är inställd på något annat och därför blir det ett annat fokus och en annan känsla. Hoppas kroppen orkar med bara.

Det ska bli roligt med alperna och lite bekanta berg, bland annat Galibier två dagar i rad (först avslutning på en etapp och sen bergstempo dagen efter, brutalt!). Det ska bli så skönt med berg med lite mer hälsosam lutning också, jag är inte konstruerad för så mycket klättrande i över 9-10%, skulle behöva tappa 30-40 kg innan +10% blir skönt.

Ny dag, ny etapp och nya berg att bestiga. Den här gången väntar återigen 4 toppar, däremot är det en lång platt del som gynnar mig enormt mycket. Vi har dessutom 2 h mer än igår så min bedömning är att det kommer bli som dag 1 och dag 2, d.v.s. ok med tid hela dagen. Det betyder att jag kommer hinna andas mer, ta det lite lugnare och framför allt njuta lite mer än senaste två dagarna som varit väldigt tuffa!

Etapp: 6 (totalt: 6 av 21)
Start: Saint-Lary Soulan
Mål: Peyragudes
Längd: 131 km
Höjdmeter: +3500 m

Col d’Azet, 1,580M (2nd category), 728M+ over 10.6KM, 6.9% avg

Port de Balès, 1,755M (1st category), 1,222M+ over 19.2KM, 6.4%

Peyresourde, 1,569M (2nd category), 779M+ over 9.7KM, 8%

Peyragudes, 1,620M (2nd category), 237M+ over 3.4KM, 7%

Kul att se hur pulsen successivt flyttar ner i zonerna, även fast jag körde hårt så gott som hela dagen så händer det inte mer med hjärtat.

Dag 5 i Pyrenéerna och efter gårdagens cut off-kaos så kändes det i luften att det skulle bli en dag med mycket stress. Jag visste ingenting om utkomsten av protesterande vi gjorde igår men blev å andra sidan mer eller mindre lovad att det skulle ordna sig och att DNF:t skulle plockas bort så jag tänkte inte mer på det. Däremot så var det full gas från start till mål idag, precis som jag förutspådde att jag skulle behöva göra.

Dagens första klättring, Hourquette-Ancizan, var snabbt avklarad, vi gjorde samma klättring 2014 och åkte även utför samma väg igår så det var ju ändå lite bekanta vägar. Inte superbrant eller superlångt, 10 km med snitt på 8% och ganska konstant klättring. Kollade Strava efteråt och skillnaden från 2014 är gigantisk, jätteroligt.

Redan på toppen så märktes det att alla hade cut off-panik för många struntade i depån. De cyklister som jag i början av veckan stött på i depåerna och pratat lite med var redan borta. Det var öde och jag kände mig lika stressad som alla andra så jag mulade i mig saker kors och tvärs och fyllde ena flaskan i panik och rullade i väg sen. Sen väntade en fantastiskt rolig utförskörning, sådär Pyrenéerna-rak och härlig. Snittade 53 km/h på en flera km lång sträcka, fantastiskt. Efter ett tag så kändes det som om det skulle gå åt h*lvete, ni vet den där känslan i magen när man inte vet om man kommer klara en sväng eller inte med den hastigheten man har. Jag klarade svängen, med nöd och näppe och bestämde mig väl ungefär här att det är bättre att missa cut off:en och överleva.
Därefter väntade Aspin, 6 km med 7% snitt, det kändes som en förhållandevis lätt klättring. Sista biten mot toppen träffade jag på vår kvastcyklist som faktiskt ändrat taktik efter gårdagens kaos och nu höll han sig längre bak där han borde vara. Taktik-snackade lite och fick besked om att jag låg bra till men att jag inte hade så stora marginaler för att ta det lugnt, det var väl ungefär vad jag redan visste. Återigen är det mer eller mindre halvöde på toppen och vi som är där fyller flaskor och är allmänt överallt. På veckans första breifingen så sades det “var inte den där cyklisten som går fram till borden med cykeln och är i vägen för alla, använd cykelställen som finns“. Jag använde inte ett enda cykelställ i dag kan jag meddela, det fanns inte ens tid att kliva av cykeln.

Sen var det bara rulla vidare mot nästa klättring, utförsåkningen var återigen underbar och som syns på bilden ovan så är vägarna rätt raka ner längst bergskanten. Därefter körde vi runt 25 km i dalen och sedan rullade vi vidare mot dagens tredje klättring, Azet, 7 km med 7.8% snitt. Jag hade hela dagen sällskap med en annan Triple Crown cyklist, jättetrevlig israelisk man som jag träffade redan i fjol i Dolomiterna. Halvvägs uppför Azet så sa jag åt honom, “vi hinner inte, det är kört“. Han höll inte med, vi var på rätt sida minsann!

Därefter var jag tvungen att stanna ena race-ambulansen ungefär 5 km från toppen och be om nödvatten och då tappade jag honom. Återigen en varm dag och det svårt att hålla vätskebalansen i kontroll. Det är dessutom ännu värre att cykla i stresspanik och knappt hinna äta/dricka när det är så varmt, kroppen behöver ju all näring den kan få.
Jag hade det väldigt kämpigt att ta mig upp, det kändes väldigt motigt och speciellt eftersom jag var tvungen att hålla ett, för mig, för högt tempo för att det skulle vara behagligt. När jag nådde toppen så blev det återigen grottmänniskostilen i depån och vid det här laget hade jag slutat försöka svara på tilltal för det kom inte ut något vettigt. Min israeliske cyklist lämnade toppen precis innan mig och jag stressade iväg och lämnade lyckligtvis även kvar kvastcyklisten där upp och det kändes skönt att ha honom efter.

Nu väntade en sväng i dalgången innan vi skulle börja den riktiga klättring mot Lac de Cap Long. Jag plockade några cyklister i dalen, bland annat min Triple Crown-vän (Philippe som han heter) men jag tänkte att han kommer säkert ikapp när det brantar på för det har han gjort hela dagen. När det återstår 14 km av klättringen (den var 22 km totalt) så kommer såklart kvastcyklisten. Jag är redan död och säger “det går inte, jag hinner inte, det är kört” innan han hinner säga något, men “det är lugnt, håll det här tempot så fixar du det” får jag som svar. Därefter var det nog de vidrigaste 14 km i mitt liv, inte på grund av att klättringen var speciellt tuff, utan på grund av att jag behövde hålla ett högre tempo än vad jag normalt gör när jag klättrar. Testa att klättra några km i ett för högt tempo, gärna när det är +35 grader också så ska ni se hur ni mår efter ett tag.
Hela vägen upp är mer eller mindre misär, räddningen är dels alla race people (verkligen alla, oavsett om dom var sjukvårdare, Saftey-MC-gubbar, Mavic-snubbarna, depå-personal m.m.) som står och häller vatten på oss utefter vägen, jag tror inte jag hade överlevt utan det. En man som åkte uppåt allt eftersom jag cyklade sprang dessutom med en liten bit med en hand i ryggen efter han hällt vatten, ovärderligt. Ben, kvastcyklisten, cyklar med stora bitar och det hjälper också för att hålla upp tempot.

Det finns en depå efter 7 km och planen är att stanna om det finns tid annars chansa om inte. Jag bedömer att det finns lite tid så jag stannar och slafsar i mig vad som helst, jag har säkert druckit 3 liter coca cola idag (nej, det kan inte vara hälsosamt). Precis när jag kommit igång från depån så står en av norrmännen som jag träffade tidigare under veckan och ser ut som han håller på att dö, tydligen så kommer han inte på cykeln (det var lite brant, men inte så farligt men är man trött så kan det vara svårt att komma på cykeln på platt mark). Han har försökt tre gånger utan att lyckas, när jag åker förbi så kommer han äntligen iväg och vi gör sällskap en bit tills han drar ifrån mig. Jag lämnar Ben, kvastcyklisten, i depån och det känns bra för då har jag marginal fortfarande.

Han kommer såklart ikapp när det är ungefär 3 km kvar, han puttar en tjej som jag cyklat med fram till depån. Såklart blir vi andra avis, men vad ska man göra, stackars människan kan ju inte åka omkring och putta alla, det känns ganska skönt att ta sig i mål för egen maskin. Det kommer en fantastisk utförslöpa på 200-300 meter precis 1 km-skylten och den känns som dagens bästa. Det är lite brant på slutet men jag har typ 10 minuter på mig innan cut off:en. Har ännu inte blivit passerade av Philipe och känner mig lite besviken för hans skull om han inte hinner. Rullar över mållinjen 4 minuter innan den sagda cut off:en! Kan vara den sjukaste dagen i mitt cykelliv, helt obegripligt. Utsikten på toppen är magisk och det är en väldigt häftig plats att runda av dagen på. Precis som igår så går jag iväg och dör bakom en skåpbil och ligger där en stund innan jag orkar prata med alla andra. Det visade sig senare att alla som hann gå in i klättringen i tid (vad nu det betyder), även får avsluta och får ett resultat. Så när Philipe anländer 20 minuter “för sent” så gör det inget utan han är med. Såklart känns det surt att spelreglerna ändras igen, för då hade jag ju kunnat spara energi om jag vetat, nu har jag pressat till förbannelse för att klara den där tiden. Måste bara säga att detta är den tredje Haute Route jag kör och cut off-tiderna har aldrig varit såhär hårda som senaste två etapperna och så inkonsekventa som den här veckan förut.

Senaste 2 dagarna har varit vidriga, idag var fruktansvärd, om alla Haute Route-dagar vore som igår/idag så skulle jag aldrig någonsin komma tillbaka och köra det här loppet. Då är det alldeles för hårt för mig. Eftersom veckan inleddes med 3 etapper med “normala” cut off:er så känns det så märkligt att spelreglerna ändras så mycket plötsligt.

Jag hoppas bara Alperna och Dolomiterna är mer konsekventa och genomgående som 2014 och 2015! Jag har inte mental energi för många fler såna här dagar, det kommer inte vara möjligt. Det är faktiskt inte heller så roligt i slutändan, idag cyklade jag i 6:35:00 och under tiden var jag av cykeln i 6 minuter, skulle önska åtminstone 10 minuter till.

Imorgon blir det bättre, tack och lov!