Sådär ska en aktiv vilodag se ut, nästan i alla fall.. 

Alla som varit i närheten av en Haute Route vet ju varför man kallar bergstempodagen för vilodag. För att få en dag som är 1-2h istället för 6-8h är faktiskt att anse som vila. Det är den bästa dagen under veckan och något som alla mer eller mindre längtar till. Sen kan man ju välja vilken approach man väljer att ta till just själva bergstempot, är det ett race eller ska jag trampa ur benen? Jag har alltid tagit bergstempodagen som en dag att ta det lugnt, normalt brukar det placera mig låååångt ned i resultatlistan idag. Men vem bryr sig?

Sov i alla fall närmare 10(!) timmar inatt, även om jag vaknade någon gång under tiden så var det väldigt skönt. Jag var verkligen ett vrak igår när jag gick i mål, helt dränerad. Såklart är jag fortfarande snuvig och lite seg, men mycket sömn hjälper.

Min call-time för dagen var 8:30 men efter Pyrenéerna visste jag att eftersom starten går 9 och jag var nummer 63 i ordningen så skulle jag kunna rulla ner till start vid typ 9. Ofantligt skönt med en lugn morgon, hinna sova ut ordentligt, slösurfa lite i sängen och äta lite frukost och inte behöva ha stresspanik redan innan 6 på morgonen.

Tempot då? Ja då, upp kom jag, det var ju trots allt bara 18 km och 7% ungefär! 
Måste ändå säga att Galibier är lite vackrare från Lautaret som vi klättrade från igår. Från Valloire är klättringen lite mer stängd och inte riktigt lika vacker. Dock är det egentligen ingenting att klaga på för det är väldigt vackert på båda sidorna.

Jag tog det hur som helst väldigt lugnt och blev snabbt omkörd av de sista 10 personerna i min startgrupp. Sedan var det 5 minuter till startgruppen därefter och det tog ganska lång tid innan dom började komma ikapp. Bergstempodagen körs med omvänd startordning, sista rankad startar först och så går det iväg cyklister med 20 sekunders mellanrum.

Klättringen gick ändå ganska snabbt och kroppen kändes ok, inte toppen men inte misär heller. Efter att ha slagits med mängder med demoner senaste dagarna så fanns det inte att spår av det idag, idag var det bara lugnt och fridfulla tankar.

4.5 km från målet fanns en depå och jag tog mig till och med tid att stanna för lite apelsiner. Jag kommer ju ändå inte vinna etappen så vad spelar 1-2 minuter för roll?

Sen är ju sista km den jobbigaste och när jag såg ut som ett riktigt härk med munnen helt öppen och russinansikte så dök det upp en kamera i nyllet. Jag hoppas inte den bilden publiceras någonstans för då får jag nog skämmas. Det kan ha varit den fulaste minen hittills på hela Haute Route, möjligen i hela mitt liv, total misär-ansikte faktiskt.
Nu är det viloläge i soffan och det kändes skönt att lägga sig här och samtidigt titta ut genom vardagsrumsfönstret och se dom sista cyklisterna ge sig upp för Galibier. Jag bor 1.5 km uppför klättringen ungefär så det är mitt i händelsernas centrum. Lyckligtvis kör organisationen bussar med oss så vi slipper gå/cykla upp hit. Den energin finns inte.

Nu sova middag och sen ner på “byn” (Valloire) och köpa lite knark och yoghurt!

Edit: Här finns en artikel om mig på Haute Routes hemsida, lite faktafel men jag antar att det var jag som sa fel eftersom han fångade mig direkt efter en lång etapp tidigare i veckan! Precis efter målgång kan man säga vad som helst, det finns ingen sortering.

Regnet som vi skulle få igår uteblev och med största sannolikhet slipper vi även idag. Det kan eventuellt komma någon droppe på vägen upp eller ned men inget hällregn i alla fall.

Jag laddar för en lugn dag och hoppas att förkylningen känns mindre än igår, vi får se!

Etapp: 4 (totalt: 11 av 21)
Start: Valloire
Mål: Galibier
Längd: 18 km (bergstempo)
Höjdmeter: +1200 m

Galibier, 2,645M (1st category), 1,233M+ over 17.6KM, 7% avg

I går gick jag och la mig strax efter 21 och sov gott hela vägen fram till strax efter 06.30! Tänkte att många timmar sömn kanske skulle kunna få ordning på förkylningen som jag känt av, vaknade utan halsont men fortfarande snuvig så även om det kändes bättre så var det inte bra. Rullade till start och tänkte att det får gå som det går, det är bara köra.

Från start så rullade vi ner från Risoul och begav oss direkt mot Col d’Izoard som vi nådde efter 44 km från start. Jag tror aldrig jag kallsvettats och snorat så mycket som jag gjorde på den sträckan. Det är så tråkigt att vara här och må dåligt. Förutom snuvan har magen bråkat lite senaste dagarna och vill man ha energi i kroppen hjälper varken dålig mage eller förkylning. På vägen upp mot Izoard så tänkte jag många gånger på att kliva av, ringa sambon, lägga mig i diket och dö och så vidare. Men på något magiskt sätt så tar man sig ju vidare, även fast man mår skit, men det förtar ju så mycket av glädjen. 
Efter Izoard rullade vi ner i Briancon och sen vidare mot Lautaret och sen sista toppen Galibier. De 25 km mot Lautaret hade ett snitt på 3% så det passade mig perfekt, den typ av lutning är inga problem och med en trött kropp så är ju mindre lutning desto bättre.

Innan vi tog de sista 6.8 km av Galibier så fanns det en depå och jag passade på att tanka i mig lite energi. Tyvärr är jag illamående av allt ätande och det blir i princip bara Cola och gel i depåerna, jag klarar tyvärr inte av att tugga massa saker utan flytande näring blir det.
Vägen upp mot Galibier är ju magisk och jag kan knappt tro att jag orkade pressa mig dit upp. Tyvärr så känner jag ju att energinivåerna inte är där dom ska vara och jag har legat nedbäddad i någon slags halv feberfrossa sen jag gick i mål. Några timmar senare börjar det äntligen kännas bättre, men det är ju inte bra för fortsättning, inte alls. Glad nere vid målgången i Valloire i alla fall, hur jag nu lyckades ta mig dit.. 

Håller mig till yoghurt just nu och magen har ännu inte spottat ut sig det jag ätit sista timmarna så det är positivt i alla fall. Riders meal som jag åt direkt efter målgång åkte ut relativt omgående, vilket inte direkt är sättet att bygga upp energinivåerna i kroppen.

Ingen aning om hur detta kommer sluta. kanske får jag vila någon etapp, kanske sker något mirakel. Kanske borde insett att min kropp inte skulle orka med den här ansträngningen, jag vet inte. Imorgon är det i alla fall bergstempo, 17 km uppför Galibier och jag tänkte köra eftersom det är så kort och eget tempo. Blir det värre efter det så kan jag nog inte göra något annat än att stå över någon etapp, så illa är det. Jag vill gärna cykla till Venedig och om jag nu missar någon etapp i mitten får det väl vara så.

Tyvärr finns det risk för regn idag så det kan bli hur som helst vädermässigt. Det kan bli en fantastisk dag eller så kommer det regna hela dagen. Det är alltså lätt ostadigt väder och svårt att förutspå exakt hur det kommer bli. Jag har inte riktigt lyckats bestämma mig för vilka kläder jag ska ha ännu, beror ju helt på hur illa det blir. Men kanske är det bättre att ta riktiga regnkläder så går det alltid att dra ner dragkedjan om det är varmare.

Det ska vara 8 grader på toppen av Galibier så det kommer ju inte vara högsommarvärme där uppe direkt. Ska bli roligt hur som helst att klämma både Izoard och Galibier idag, håll tummarna för att allt går som det ska och att den eventuella förkylningen håller sig borta!

Etapp: 3 (totalt: 10 av 21)
Start: Risoul
Mål: Valloire
Längd: 118 km
Höjdmeter: +3000 m

Col d’Izoard, 2,360M (1st category), 1,460M+ over 30KM, 4.9% avg

Col du Lautaret, 2,058M (2nd category), 765M+ over 24.9KM, 3.1%

Col du Galibier, 2,645M (1st category), 564M+ over 8.6KM, 6.6%

Misären är total… vad har jag anmält mig till? 

Rullade ner från “bergshyddan” vid 7.30 i morse, hittade asfaltsvägen så jag slapp gå grusväg i 2 km lyckligtvis. Inget fel på utsikten på vägen ned.

Gemensam start ned från Auron till plattare mark och sen började dagens första klättring, Bonette ganska direkt. Vi skulle upp till 2700 meter över havet och så högt har i alla fall aldrig jag klättrat. Återigen var benen kanske inte de piggaste men de var mycket bättre än igår, dock så var det inget rasande tempo utan lite segt att komma igång. Dessutom har jag dragit på mig lite halsont/snuva så jag är lite orolig för att jag ska bli förkyld. Kände inte av något under dagen idag, utan allt funkade, men är mer snuvig nu så det är sådär. 
Halvvägs upp så möttes vi av den här lilla ödebyn, helt spöklikt och väldigt vackert faktiskt. Kanska inte ser så mycket ut för världen, men det var något speciellt med stället.

24(!) km senare så nådde jag äntligen toppen i alla fall, jag var vid det här laget rätt trött på att klättra men benen hade börjat komma igång lite äntligen i alla fall. Mötte mängder med människor som pratade och hälsade och det är roligt att TC-nummerlappen lockar till samtal med så många olika människor. Även om jag inte orkar svara så mycket jämt, lite trött, så är det väldigt roligt så fortsätt gärna med det (några sa att dom läser bloggen). 


Toppselfie och sen utför igen, observera en av loppets radiobilar i bakgrunden som förföljer oss under hela veckan. Nördig som jag är så tycker jag den är så cool.

Stannade i depån nere i dalen och fyllde depåerna, sedan var det bara ge sig iväg igen. Här hittade jag även Philippe och det blev faktiskt sista gången jag såg honom idag. Jag har börjat dra ifrån honom, han har mött sin överman. Skämt å sido så är det roligt att ha någon runt omkring som man ser till och från under etapperna. Det är ingen tävling vem som kommer först av oss utan det är bara roligt med sällskap på vägen.

Lite flack-åkning mot nästa klättring och där blev jag omkörd av det finska tåget (en stor grupp cyklister anförd av 4-6 finska cyklister) så jag åkte med längst bak i några km och njöt av vindskyddet. Det blåste lite mer idag så det skyddade rätt bra med någon framför sig. Efter lite plattåkning så var det dags för dagens andra klättring, jag hade vaknat lite mer här men kan väl ändå erkänna att idag kanske inte var någon toppdag någon gång.

Col de Vars och 15 km med ett snitt på 5.6%, det var en helt ok klättring även om sista 4 km brantade på rätt rejält med ett snitt på runt 8.5-9.5%, det gick ju att överleva det också men det kändes i benen att det brantare partierna inte riktigt gick så  bra. 

Sen en jättehärlig utförslöpa ner mot Risoul och dagens sista klättring. Idag var återigen en dag med tight cut-off och jag visste hela dagen att jag skulle hänga på repet. Tyvärr har jag väl mer eller mindre tagit beslutet att det får bli som det blir, jag har ingen energi att tokpressa dessa etapper. Missar jag så missar jag helt enkelt, det viktiga är att genomföra alla etapper och ta sig i mål varje dag, det är jag hur nöjd som helst med.

Gjorde ändå ett försök uppför Risoul med lagkamrat Bertil framför mig hela vägen tills det återstod ungefär 3 km, då gled han längre och längre bort men jag hade inte mer att ge. Han klarade cut off:en med 10 sekunder och jag kom 1 minut försent igen, men idag så fick alla som gick i mål ett resultat så det var ingen fara. Det var över 50 personer som missade så organisationen kanske har insett att det inte finns någon mening att göra så mot folk. Det fanns dessutom varken kvastcyklist eller kvastbuss i sikte hela dagen.Glad men väldigt trött vid målgång, känner väl tyvärr på energinivåerna att jag har något i kroppen. Jag bara hoppas att det inte blir värre för lite snuva är ingen fara men en fullskalig förkylning och 1.5 vecka Haute Route går ju bara inte. 

Imorgon kanske vi får regn och såklart är det just då vi ska över Galibier! Jag ser dock fram emot Izoard och Galibier ändå, ska bli kul med två så legendariska klättringar på samma dag. Sedan så sover vi nere i Valloire två nätter, eftersom bergstempo uppför Galibier stundar på onsdag, så det ska bli skönt att stanna på samma ställe mer än en natt. Även om det går ok att flytta runt i princip varje dag så blir det så himla extra skönt de få nätter då vi inte behöver flytta på oss.

Håll tummarna för att förkylningen inte bryter ut och att jag överlever resten av tiden, det är någonstans sjukt bisarrt jobbigt och jag börjar väl inse det nu. Kommer vara ett magiskt minne för livet men det är ändå en helt sjuk grej att göra, 60.000 höjdmeter liksom…