Jag inser väl att jag måste bjuda på några ord om nederlaget fast jag egentligen inte alls känner mig speciellt sugen på det. Dålig egenskap det där med att rycka på axlarna alldeles för lättvindigt och bara gå vidare utan att bearbeta riktigt först. So, here goes!
En DNF, är det ett nederlag? Egentligen? Jag vet inte, är man inte kry så är det väl egentligen bara klokt. Det är ju vad alla kommenterat efteråt indikerar också, men känslan i kroppen blir ju inte “guuuuuud vad klok och duktig jag var nu” utan snarare något i stil med “men herregud vad sopigt att inte kunna hålla sig kurant till just den här himla dagen“.
I vanlig ordning var upp innan 5 för att försöka hinna ner till starten i god tid, för andra året i rad misslyckades det helt. Ungefär 6.20 närmade jag med startområdet och då var det såklart redan knökfullt. Jag skäms lite för att erkänna det här och normalt brukar jag aldrig tränga mig, men för andra året i rad lyckades jag lite snyggt manövrera mig nästan längst fram i starten. Det finns såklart inga lediga spår att lägga skidorna i där, men lägger man dom bara mellan spåren så brukar en lucka öppna sig bara några sekunder efter starten gått. Funkade i fjol, funkade i år! Det kanske är den karman jag fick tillbaka sen? Välförtjänt i så fall!
Jag hade känt mig lite sliten och hängig i veckan innan, men tänkte ärligt att det inte var någon fara. Tänkte snarare att, “jag känner bara efter lite för mycket nu när loppet närmar sig“. Det kan man ju normalt göra som nervositetsreaktion.
Starten gick, 3 km´s backen kommer, det är aptungt, det är förhållandevis fritt på folk så det går ju att ta sig upp med god fart men det var riktigt jobbigt. Jag känner mig själv och min kropp ganska väl och sådär jobbigt och sådär hög puls ska den där backen inte ge. Jag ska fixa 25 minuters lite mer intensivt jobb utan att hålla på att dö med skenande puls. Sen blev det liksom aldrig bättre. Försökte mata på till första depån, tänkte många gånger att jag kommer nog få kliva av snart. I Smågan tänkte jag att “jag kan ju för f´n inte kasta in handduken efter bara 9 km, kamma dig för f´n“. Till Mångsbodarna var det ytterligare 15 km och det kändes ganska snart efter att jag lämnat Smågan att jag borde nog ha klivit av ändå när jag hade chansen. Sen var det bara jobbigt. 14 km, “herregud, varför klev jag inte av?“, 13 km, “det kommer ta 2 timmar det här“, 12 km, “undra om räddningspersonalen utefter spåren kan skjutsa mig tillbaka”, 11 km, “herregud, kan det aldrig ta slut”, 10 km, “skjut mig, snälla“. Sen höll det på sådär, någon gång tänkte jag till “men sluta gnäll, hur jobbigt kan det vara?” men det var ungefär sådär jobbigt det var så det var inga tankar som direkt bidrog till att känslan förändrades.
När jag efter sju svåra år nådde Mångsbodarna helt slut så var det ett extremt lätt beslut att kliva av! Hade det varit 1-2 mil kvar så hade jag kanske kunnat plåga mig själv lite mer, men att åka nästan 7 mil till i det här skicket var inte att tänka på. Det var för mycket kvar helt enkelt. Jag åker dessutom BARA Vasaloppet för att jag tycker det är roligt med skidor, hade det varit ett cykellopp, en tävling eller något som betytt mer att slutföra så kanske risken att dra på sig något rejält överskuggats av känslan av att slutföra. Nu var det bara inte värt det. Åka Vasaloppet, sjuk och plågad, och gå i mål på typ 13-15 timmar ger mig absolut ingenting.
Såhär i efterhand så var det nog ändå rätt beslut, men man tänker ju alltid “tänk om jag bara försökt lite till“, men det hade inte gett något. Jag tycker inte att jag har något att bevisa för mig själv i det här sammanhanget så just det faktum att inte slutföra just Vasaloppet i år är ingenting som i längden kommer störa mig.
Vad jag däremot vet är att nu blir det inga fler Vasalopp på några år. Det är för kostsamt och en för riskfylld månad, februari är verkligen en sjukmånad och har man kollegor med barn som smittar till höger och vänster så är risken för att stor att man själv åker dit. Nästa år väljer jag nog Engelbrektsloppet och något annat mindre lopp i närheten av Stockholm. Kanske Stockholm Ski Marathon om dom lyckas få snö nästa år, i år blev det ju inställt. Men Vasan kostar alldeles för mycket i förhållande till vad den smakar (även när man tar sig i mål).
Men nu glömmer vi att det här ens hände och blickar vidare mot ny äventyr. Lite klyschigt kanske, men jag säger som Laleh, “just because it’s black in the dark doesn’t mean there’s no color“. Jag hoppas kanske kunna träna igen lagom till helgen i alla fall, vi får se. Längtan till att cykla finns där i alla fall!