Igår på briefingen fick vi ju reda på ett Stelvio skulle strykas och det var många många många besvikna cyklister i rummet. Orsaken sas vara vädret, det skulle snöa över 2500 höjdmeter och dessutom bara vara några grader där uppe. Helt förståeligt att man inte vill riskera något, men ändå. Det var dessutom regn i prognosen för hela dagen så folk skulle vara nerkylda redan innan vi skulle nå Stelvio. Suck!

Återigen sov jag som skit, vaknade tio gånger under natten, flera gånger hörde jag hur det ösregnade ute. Vaknade med världens påsar under ögonen, såg ut som om någon gett mig en rak höger (jag kände mig ungefär så också). 08.00 var min start, 75 km (varav 55 km med tidtagning) och dåligt väder, perfekt.

Jag trodde jag hade gott om tid när jag 7.45 var färdig och bara skulle ta på mig skoskydden och sen gå (hade väl 200 meter till starten från hotellet). Att ta på sig någonting som påminner om diskhandskar på fötterna tog tydligen väl lång tid för när jag kom ner i lobbyn så såg jag att klockan var 7.57(!). PANIK! Kastade mig iväg till starten, dumpade väskan och kunde rulla iväg ungefär 1 minut senare. Timing! Dagen till ära var vi tillsagda att ha vår reflexväst på oss på grund av vädret, men jag råkade tyvärr “glömma” min (men bakljuset var på iaf).



Vi började ju dagen med samma klättring som igår, dessvärre var ju vädret inte tipp topp direkt. Det var molnigt och man såg inte bergen genom alla moln. Det regnade lyckligtvis inte och var ändå 8-10 grader. Till skillnad från igår så var jag mer rätt klädd idag, jag hade till och med en tjock underställströja på mig. Ungefär det sista jag packade ner var ju den tröjan, “men det kanske blir riktigt kallt någon dag, då är den här bra att ha” och mycket riktigt var den guld idag. Vi hade fyra klättringar, alla på runt 2300-2500 meters höjd framför oss och vi åkte aldrig mycket längre ner än 1900 höjdmeter så det var ju som upplagt för kyla.

När jag närmade mig toppen av Berninapasset så tittade faktiskt solen fram och det kändes fantastiskt att få lite sol trots att termometern ändå bara visade 8 grader. Men jag var ju på väg uppför och hade bra med kläder så jag frös inte alls.




Var faktiskt tvungen att stanna en gång på väg ner från Berninapasset och ta bilderna ovan. Det var så fantastiskt vackert att se vägen slingra sig nedåt i dalen så jag var tvungen att försöka fånga det på bild. Förlorade inte så mycket tid på det ändå och vem bryr sig om tid hit och tid dit egentligen? Det är ju inte som om jag vinner tävlingen ändå. Efter Berninapasset så lämnade vi Schweiz och svängde in i Italien och här kommer vi befinna oss resten av veckan när vi slutligen når Venedig på söndag.



Sen följde tre klättringar ( Forcola di Livigno, Passo d’Eira och Passo Foscagno) som dessvärre inte är så mycket att skriva hem om. Visst, det var jobbigt, mina ben sitter redan på planet hem till Sverige och det känns när man försöker trycka att det är surt. Men det blev inte så mycket idag, vädret var ok, mellan 6-10 grader och inte en droppe regn, vi hade lite sol bitvis men inte var det så mycket. När vi nådde Foscagno efter 55 km och tidtagningen var slut och dagen över så var det mest en besvikelse. Vad var det här? Kom igen? Måste ju vara den kortaste etappen i Haute Routes historia (bortsett från alla bergstempon då såklart).

Jag rullade besviket ner de 20 km till Bormio och tittade bistert bort mot Stelvio..
Haute Route kör ju med “The highest and thoughest cyclosportive in the world” och inte är det här speciellt tufft just nu. I år har man även instiftat sloganen “Don´t crack under pressure” och igår var det nog självaste organisationen bakom som inte klarade trycket när man strök Stelvio. Problemet här är att det är alldeles för mycket cyklister här som inte är van vid något under 20 grader och sol. Att folk fick problem igår på bergstempot när det var kallt och regnade hjälpte nog till när beslutet om att stryka Stelvio togs.

Visst, det var kallt på toppen och det har snöat i natt och det är klokt att inte vilja vara ansvarig för att 10-20-30 personer hamnar i ambulans för att dom inte kan klä sig efter väder, men jag tror det hade gått att cykla upp. Det hade gått att vända på 2500 meters höjd innan snön också om vägen var isig t.ex., allt utom att stryka hela klättringen hade varit bättre. Man hade kunnat avvakta vädret idag och tagit beslutet när första cyklist nådde foten av berget. Vi fick inte en droppe regn och när solen lös när vi nådde Bormio! Visst var det skönt med en kort dag, men det är inte därför jag är här..

Kommer antagligen få äta upp det här rätt snart, men i alla fall..

Dom goda nyheterna är att jag klättrat och är numera kvinna nummer 15 (tror vi är 25 totalt, men några har DNF:at någon etapp så det är nog bara 20 som har ett fullständigt resultat) och bland alla har jag klättrat till plats 305! Farligt nära 2xx..