Idag gjorde jag ett mycket sällsynt gästspel i löparspåret, eller löparspåret befinner jag mig utefter ibland, men ett lopp har jag nog inte sprungit på typ två år eller något, minst. Annars har jag faktiskt sprungit säkert 8-10 gånger i sommar, det känns som något slags rekord. Mitt lag hade startnummer 2444 och den sista sträckan (nr 5) var min!
Jobbet hade inte mindre än 5(!) lag anmälda så det kändes givet att vara med såklart. När jag såg vädret med mulet och regn på förmiddagen så ångrade jag mig lite men väl på plats så sprack det ju upp och då kändes det ändå som en ganska rolig idé.
5 km var det ju bara, jag var anmäld som sista man i mitt lag så jag hade en hel del väntan innan det blev min tur. Jag vet inte hur det gick till, men mitt lag växlade typ sist(!) till mig. Vi kanske hade max 10 lag efter oss vid sista växlingen, enligt hemsidan var det 1190(!) lag på plats. På bilden nedan var det ungefär 40 minuter kvar tills det var min tur att starta och då hade andra lag redan börjat gå i mål(!).
Jag vet inte hur vi lyckades, inte för att det egentligen spelar någon roll, men Bellmanstafetten känns som en så oskyldig grej så det kändes skumt att vi skulle vara så himla långt efter bara för att några av de som sprang i mitt lag inte var i superform. Det var ju ingen som gick, alla klarade 5 km på runt 28-38 minuter men ändå så var vi hopplöst avhängda av i princip allt och alla när jag fick stafettpinnen i handen.
Tävlingsmänniskan i mig kände ju visst vemod när jag stod där och väntade på pinnen och minuterna tickade på och övriga lag gick i mål. Men jag var ju inte där för att tävla eller högprestera på så sätt. Utan snarare för att ha det roligt med mina kollegor, så det där vemodet gick snabbt över och så fort jag började springa så var det ju roligt (eller roligt kanske är fel ord).
Tyvärr är jag inte tillräckligt löptränad för att orka springa 5 km i högt tempo, jag skulle önska att jag var det men cyklingen räcker inte till för min del på den fronten. Jag hade en eminent snittpuls på 182(!) och en maxpuls på 192(!) och då tog det ändå höga 27 minuter för mig att orka runt 5 km. Kanske inte ens behöver nämna att det var svinigt jobbigt? Ensamt var det också, typ ingen kvar, blev omsprungen av en herre som tyckte det var tråkigt att dom höll på rigga ned musiken/högtalarna, jag höll andfått med honom och sen sprang jag om en dam men utöver det så var det helt tomt där ute. Bara för att spä på “misären” lite extra så började det även regna under sista sträckan, men det gjorde faktiskt inget, man blir ju jättevarm av att springa.
Nästa gång ska jag önska en tidigare sträcka så jag slipper springa helt ensam i alla fall. Förstasträckan kanske vore något? Men ärligt så tror jag det gjorde minst för mig att ta sistasträckan, tror det hade varit värre för mina kollegor som aldrig sprungit något lopp innan att gå miste om stämningen som blir när man är omgiven av många andra. Det kanske man bara får unna dom helt enkelt och tänka att det blev ju ett rejält träningspass oavsett hur många jag hade omkring mig? Kul var det faktiskt också! Jag borde spring fler lopp, det är jobbigt men roligt, faktiskt!