Igår körde jag EngelbrektsTuren i ett regnslaget Norberg! Såklart var det ju dags för en av sommarens regnigaste dagar lagom till loppet. Till skillnad från fjolårets 30 grader och snustorra underlag så kunde vi räkna med den exakta motsatsen den här gången.

Loppet har ju traditionellt gått väldigt mycket på grusväg och varit ganska lättåkt, ungefär som CykelVasan. Jag visste ju att loppet var totalt omdraget i år, men jag hade kanske inte förstått exakt på vilket sätt och att lättåkt i mångt och mycket är ett minne blott. Min plan var i alla fall att slå fjolårets 3h47min med råge, det gick väl sådär, tyvärr.

Bara 5 minuter innan start så öppnade himlen sig återigen, så det var bara gömma sig under paraplyet så länge det gick och sen smyga iväg mot startfållan.
Redan direkt efter start så blev det ju klart att det här skulle bli en väldigt lerig tillställning. Jag tappade kontrollen över cykeln på dagens första utförslöpa (som bara var en lerränna) och körde rakt ut i spenaten. Men det gick bra, jag lyckades få stopp utan att vare sig ramla eller köra in i något (annat än lite blommor och buskage).

Redan tidigt blev det lermask i ansiktet så det var bara gilla läget och acceptera underlaget och försöka göra det bästa av situationen. Lera och gegga suger ju verkligen musten ur benen, det blir ju inte direkt lättåkt. Speciellt inte när det passerat ett par hundra cyklister redan och kört upp terrängen så den är ännu värre.

Jag lyckades hålla min målfart (mot Sub3h30min) i ungefär 45-50 km och sen brast det. Jag orkade helt enkelt inte, det sög för mycket i underlaget och benen plus jag tog helt enkelt slut. Jag försökte sänka lite, jag försökte släppa av lite mer uppför men det var kört, jag hade redan bränt det krut jag hade så det var bara glömma att ta sig i mål på en bra tid. Istället blev siktet på att åtminstone försöka slå fjolårets tid, även om den tiden gick på en annan bana med betydligt mer grusväg och betydligt torrare underlag.

På slutet var jag rätt trött på stig och förvånad över att det varit så mycket stig i år när det var så lite i fjol (jag gillar ju tekniska stigar också, men är man inställd på mer grusväg och dessutom rätt trött så blir man ju lite grinig). Hela tiden trodde jag att “men nu har vi väl cyklat dagens sista stigpassage” men rätt var det var så pekade vägvisningspilarna rätt in i spenaten. Inte var det lättåkta stigar heller, lervälling, rötter och stenar i stora lass. Precis vad man behöver när man är kanontrött och stekt.

I mål gled jag på 3h45min och det blev väl kanske inte enligt plan men vad gör det? Det blev PB med 2min i alla fall, fast det var en mer svår åkt bana och sämre underlag så varför klaga? Jag klättrade 300 placeringar i resultatlistan jämfört med i fjol i alla fall så det var ju alltid något. Gäller att se positivt på det hela.

Efter loppet var det kanonlång kö till cykeltvätten så jag följde efter några andra och slängde både mig själv och cykeln i den lilla ån som rinner igenom Norberg. Kanske inte optimalt att bada med cykeln men det kändes skönt att skölja av både den och mig innan cykeln skulle i bilen och jag i duschen.
Tyvärr ger mig resultatet startled 20 på CykelVasan mot fjolårets startled 12. Jag hoppas att mitt resultat från fjolårets CykelVasa kan ändra på det, så jag hamnar lite längre fram. Annars kommer det bli jobbigt med 3h30min om man ska behöva cykla om stora högar med cyklister. Men men, bara vänta och se när dom väl satt leden var man hamnar. Håll tummarna för något långt fram!