Rutinen börjar sätta sig

Äntligen börjar jag komma in i lunken och rutinerna börjar sätta sig när det gäller att komma ut och cykla. Jag vet inte varför, men senaste vintersäsongen så tror jag att jag cyklade en gång. Det har jag redan slagit med råge med årets 7-8 turer. Eftersom jag inte har några planer på att vinna os-guld så blir det ibland så himla lätt att tappa lunken. Medans jag har många vänner som tränar slaviskt 6-7 gånger i veckan och följer träningsscheman och har privata coacher så lallar jag ju själv mest omkring och cyklar bara för ATT. För att det är roligt, rogivande, skönt, bra träning och himla härligt.

Jag vet inte när cykling blev så himla prestationsbaserat, kanske är det människorna jag råkar omge mig med, men att träna 40h/veckan samtidigt som man försöker sköta ett heltidsjobb är inte riktigt min grej. Nej, då får det bli små insatser här och var när tiden finns istället. Jag tycker det fungerar ganska bra det med!

Igår firade jag första dagen på julledigheten med 40 km runt omkring i Nackareservatet och det var väl förvisso skönt och härligt men isch vilket underlag. Isigt och spårigt och bitvis riktigt obehagligt. Tror jag skippar Hellas tills det antingen fallit massa snö eller hunnit smälta undan massa för det är sådär att cykla på blankis även om jag har dubb.
Jag har officiellt slutat med selfies, jag vet inte varför men jag har börjat tycka att det är så himla töntigt. Ändå står jag där själv mitt i skogen och tänker, “men kanske borde jag ha EN bild på mig själv ibland för det är ju ändå min blogg och bla bla bla“. Det blir liksom inte bra, jag försöker le men ser ut som ett miffo och snorspåren bröstkorgen är ju mer framträdande än resten av mig. Trots att jag tog säkert 20 foton så blev det här det bästa, det säger väl allt om den saken! Nej, jag får skaffa mig cykelsällskap som får hjälpa till med personfotograferandet i framtiden så slipper jag fylla internet med fler onödiga selfies för det känns som om vi nått bristningsgränsen redan!