Sol igen och vilodag, kan det bli bättre?  Ska bli grymt skönt med en kort dag. Jag har min start strax efter 9 och det ska bli skönt att vara i mål och tillbaka på hotellet väl innan 12.

Jag kommer köra lugnt idag, ingen mening att pressa när det inte spelar någon roll.

Etapp: 3 (totalt: 3 av 21)
Start: Argeles-Gazost
Mål: Col de Couraduque
Längd: 16 km (bergstempo)
Höjdmeter: +900 m

Col de Couraduque, 1367M (1st category), 926M+ over 15.7KM, 5.8% avg

Lite bättre idag väl? 29 sek i Z4 istället för 1h30min… 

Start 9.30 i strålande solsken, det skulle bli lite molnigare under dagen men i stort sett perfekt väder. Kanske lite kallt på någon topp men ingen fara egentligen. Först väntade 12 km i karavan innan tidtagningen startade, därefter blir det ju alltid fullt ös direkt.

Jag sa ju något i går om att jag inte skulle ligga i stora grupper. Men när både ambulans och läkarbilen passerade, tryggt med vård så nära tänkte jag här, så anslöt jag till 100-mannagruppen framför och låg i svansen kommande 15 km. Lättkört och platt så det kändes lagom jobbigt och kul att köra med så många andra, även om jag höll mig där bak för att inte riskera något. Det gick bitvis rätt fort och det var en del som droppade av.

Sen blev det mindre vägar och lite mer kuperat och då splittrades gruppen upp i olika smågrupper och jag hittade mitt eget tempo. Idag fick jag säga till mig själv många gånger, “ta det lugnt, det är ändå 19 etapper kvar efter idag“. Lätt att dras med och inte tänka långsiktigt vilket jag behöver göra eftersom jag kör alla tre Haute Route.

Depå redan efter 40 km, vilken lyx!

Sen vidare mot dagens första klättring, Marie Blanque. Det var lättkört efter depån och klättringen kom snabbare än väntat, 10 km och en snittlutning på 7.7%. Det låter ju inte så farligt, men första 6 km var typ utför, 2-4% och sen visste vi ju alla vad som skulle komma sista 4 km. Först 9%, 10.5% och då tänker jag “nu blir det väl inte värre?” och då kommer 13.5% och sista km på 11%. Det kändes så mycket bättre än igår, helt otroligt. Tog mig upp levande utan större problem egentligen. 

Därefter fantastiska vägar utför och det är så fantastiskt vackert i Pyrenéerna och det är ju när vi får njuta av dessa vyer som det hela blir så värt det. Det är ju för det här, delvis, som jag plågar mig så mycket. Underbara miljöer som jag kanske aldrig skulle fått uppleva annars. 2014 passerade vi samma område fast uppför och jag kände igen mig på många ställen. Det var såklart lika vackert nu som då och roligt att klättra från olika håll.

Därefter väntade dagens andra klättring, Col d’Aubisque på 17 km med en snittlutning på 7.5%. Här visste jag ju att det skulle bli tufft, jag var inställd på att det här skulle bli dagens jobbigaste och längsta klättring. Men igen så var det inte så hemskt, det var inte alls som igår då jag kände mig väldigt tung och energilös alldeles för tidigt i loppet. Nu kände jag mig full med energi, stark och det flöt på km efter km. Inte ens när det var som brantast så var känslan i närheten av den igår vilket såklart var en väldigt skönt känsla. Såklart var det jobbigt och tungt men inte alls samma känsla som igår när det var fruktansvärt bitvis.

Det var en lång klättring och det tog ju en stund att komma upp, men som alltid så är det ju väl värt det. Utsikten på toppen var fantastisk och den här gången fotograferade jag cyklarna, 2014 missade jag ju ens att dom fanns där. Totalblind!

Stundande utförsåkning mot Soulor var fantastisk. Själva Soulor var sen 1.5 km att klättra så det kändes knappt jobbigt att ta sig upp dit, så tredje klättringen var snabbt avklarad.

Därefter utför, igen, och på väg mot dagens fjärde och sista klättring, Col de Spandelles på 10.3 km med snittlutning på 8.5%! Den här skulle vara jobbig hade vi blivit varnade om och det var precis den inställningen jag hade när klättringen började. “Det här kommer bli överj’vligt” och det var nog rätt attityd att ha. Det var tyvärr bitvis ko-stig men funkade väl ok att cykla på ändå, förutom när det var grus/sand på vägen. Lyckligtvis fanns det en depå 6 km från toppen och där hinkade jag cola, mosade i mig powerbar-cola/koffeingodisar och stoppade två nödraketer (gel) i fickan. Efter 6-7 timmar på cykeln så börjar ju energin ta slut, vare sig man vill det eller ej, så det gäller att fylla på.

Tror kanske det blev socker/koffein-overload framåt slutet men nödraketerna gick åt och dom behövdes för det var en jobbig klättring, speciellt eftersom det var dagens sista också. Helt skakis på toppen så det var skönt att trycka några apelsiner och vila.

Och på toppen slutade tidtagningen så nu var jag nästan i mål, officiellt i mål, även om vi behövde rulla 20 km ned till Argeles-gazost och korsa den officiella mållinjen.

Utförsåkningen var tyvärr livsfarlig med stålrännor i vägen, sandhögar och grus och fruktansvärt dålig asfalt. Jag trodde jag skulle vurpa när det låg en stor sandhög i en serpentin men jag lyckades vrida upp cykeln och skära rakt ut i kurvan, inget möte tack och lov, istället för att fortsätta svänga i en stor sandhög.

Mer än nöjd över att ha kommit ner levande! 2 down, 19 to go och imorgon är det tempo!

Sooooovmorgon, sooovmorgon! Start 9.30 och i SOL, SOL, SOL!

En jobbig dag väntar, så det gäller att ta vara på godbitarna och njuta av det som går! Kommer bli grymt det här med en utsövd cyklist och sol hela dagen!

Etapp: 2 (totalt: 2 av 21)
Start: Pau
Mål: Argeles-Gazost
Längd: 146 km
Höjdmeter: +3600 m

Col de Marie-Blanque, 1,035M (2nd category), 704M+ over 9.1KM, 7.7% avg

Col d’Aubisque, 1,709M (1st category), 1,263M+ over 16.9KM, 7.5%

Col du Soulor, 1,474M (2nd category), 184M+ over 3.6KM, 5.1%

Col de Spandelles, 1,378M (1st category), 852M+ over 10.3KM, 8.3%

Jag som tyckte jag tog det lugnt idag, vad håller Strava på med?

Men först, first thing first, start 7.30 från ett mulet Anglet, Biarritz. Det hällregnade när jag vaknade vid 6-tiden men när jag rullade till starten en timme senare så var det uppehåll. Vi hann start i uppehåll men efter ett tag så började det strila ner från himlen, lyckligtvis så strilade det bara och hällregnet verkade ha dragit över under natten/tidiga morgonen.

Måste säga att detta var den mest städade gemensamma starten på en Haute Route som jag varit med om, 12 km i karavan och allt gick lugnt och städat till. Inget farligt tok-körande och inga galna omkörningar på fel sida med mera, utan fantastiskt välordnat.

Först väntade ungefär 50 lätt kuperade km fram till depå 1 och sedan ytterligare 23 innan dagens första klättring, Col d’Ahusquy. Tyvärr hann jag se 4 olyckor redan innan depån och de flesta såg halk-betonade ut. Släpp i rondeller med mera, ingen rolig start med ambulanser här och var men tyvärr så händer det lätt när det är många cyklister och halt.

Fram till depån flöt det på som en dans, även om det regnade rätt ihärdigt bitvis, men min Gabba2-jacka gjorde susen. Torr hela dagen, vilken dröm i regnväder, fantastiskt plagg som varje cyklist borde äga. Lite besviken på mina sealskinn-strumpor som bara höll torrt i 1h30min, ska det vara så dåligt? Dom ska ju vara vattentäta, inte vattentäta med villkor. Nästa gång testar jag tillsammans med mina velotoze och hoppas att det hjälper. 
Efter 73 km så nådde vi äntligen foten av Col d’Ahusquy, marddrömsklättringen! 

Pyrenéerna fungerar såhär, det är alltid ok snittlutning på klättringarna, allt för att luras. Men för att det ska bli så hemskt som möjligt så jobbar man med oregelbundenhet och ramper, gärna mellan 15-20%. Ahusquy inleddes med 3 lätta km och avslutades med 3 km med knappt någon lutning alls. Så om hela klättringen på 11 km ska snitta 6.5%, vad snittar då dom 5 km i mitten om resten är mer eller mindre flackt? Ja, någonstans runt 9-10% med ramper som brantar på.

Herregud, jag trodde jag skulle dö redan här, på första klättringen! Jag vet ju hur brant det är i Pyrenéerna, men jag hade förträngt hur det känns i benen och kroppen. Hur jag överlevde det här 2014, då jag var betydligt tyngre och sämre tränad kan jag inte för mitt liv förstå. Det enda som gör det hela värt det är ju dom fantastiska vyerna runt omkring!

Men upp kommer man ju alltid, alltid! 

Lyckligtvis hade det slutat regna när jag skulle ner igen, Ahusquy är tyvärr en riktig kostig från båda håll. Smalt, j*vligt och är det inte kossor på vägen så är vägen åtminstone täckt med kosk*t överallt. I kombination med blöta vägar blir det inte trevligt för någon, om vi bortser från hur äckligt det är att dra upp det där i cykeln/ryggen så blir det snorhalt med.

Men vägen ner var förhållandevis torr och nu väntade typ 2-3 mil transport till dagens sista klättring. Utförsåkningen hade ingen tidtagning så när jag nådde tidtagningsstarten i botten såg jag precis hur ett stort gäng på säkert 20-24 cyklister rulla iväg. Jag gjorde ett halvhjärtat försöka att försöka komma ikapp, men dom var redan långt borta när jag såg dom och även om vinden låg i ryggen så fanns det ingen mening att spurta dag 1.

Jag vet hur man cyklar själv, dessutom drar jag mig numera från att ligga i såna här spontangrupper på lopp, jag känner mig inte trygg och säker med det. Speciellt inte efter vurpan i fjol på HR när någon bromsade för ett möte som var i en helt annan fil och inte gjorde oss något varpå vi gick i marken ett gäng och jag bröt mitt styre m.m! Så onödigt.

Tyvärr kom jag väl ikapp gruppen sen, men då låg 4-5 stycken av dom kvar på marken i spridda skurar och resten stod upp. Alla som låg kvar låg ganska långt ifrån varandra så gissningsvis var säkert över 10 man i marken. Jag stannade inte eftersom dom var tillräckligt många hela/rena cyklister och läkarbilen kom precis när jag passerade. Jättetråkigt att se, men det är något visst med cyklisterna som ligger i bakre delen på såna här lopp. Alldeles för många kan inte cykla. Vurpan skedde på en raksträcka, platt raksträcka, det ska inte få hända, det finns ingenting att skylla på. Har någon gått på hjul så är det ju helt oacceptabelt, varför ligger man så nära när man är bland dom sista 100 på ett etapplopp som i det stora hela inte betyder någonting? Så onödigt. Tror tyvärr inte alla tog sig vidare heller för totalt 3 man hamnade på sjukhus idag, redan etapp 1.

Efter platten så väntade depå och sen sista klättringen, 16 km och snitt på 7.5%!

Inte tror ni väl att snitt 7.5% betyder något i närheten av 7.5%? Nej, här jobbar vi med +15%, flera km mellan 9-11% och när man tror att man ska dö så fortsätter det bara i evigheter och evigheter. Jag trodde aldrig det skulle ta slut, jag hade totalt underskattat den här klättringen, det kommer jag inte göra om kommande dagar. Från och med nu så ska jag anta att alla klättringar är ett helvetet på jorden så blir det bara en positiv överraskning om någon klättring sedan upplevs som “lättare”.

2-3 km från toppen cyklade vi in i Lützen och man såg typ 10 meter framför sig…

Alpkossor, alphästar, alpfår, getter m.m.. men har ni någonsin sett bergsgrisar förut?

Ja, nej, men det gick ju att ta sig i mål idag också. 

Tuff etapp, usch, ska det vara såhär i 20 dagar till nu eller? Förhoppningsvis blir det inte värre utan ungefär samma, jag minns inte att det var såhär sist men det var det säkert. Man väljer ju att minnas dom ljusa stunderna och smärtan och ångesten förtränger man.

Efter etappen väntade busstransport en timme till Pau där vi startar imorgon. Cykeln fick åka lastbil och kom fram hel och ren. Är det något Haute Route kan så är det de här med logistik. Aldrig någonsin misslyckas dom och att skeppa närmare 400 cyklar genom bergen är ju kanske inte det lättaste så det ska inte underskattas. 

Igår upptäckte jag i panik att min kassett var lös igen, det som föranledde mitt hjullager-byte i veckan. Efter mycket om och men så cyklade jag ner till Race village igen och besökte Mavic för att få hjälp. Efter ännu mer mycket om och men så slutade med att dom typ bytte ut allt i hjulet, bodyn, mina nya hjullager rök och SEN slutade kassetten glappa. Herregud, vilken skillnad det kändes när jag cyklade därifrån. Växlarna satt där dom skulle och med nya pedaler så känns det som om cykeln äntligen är tipp topp igen. Skönt! Ingenting kan gå fel härifrån, nu är det bara lite cykla kvar!

Mavic är dom bästa! Jämt! Aldrig någonsin blir man besviken… aldrig! 

Äntligen dags att kicka igång det här äventyret på riktigt, 21 etapper på schemat och här är den första som inleder resan! Vi ses i Venedig… eller ok då, jag kanske hör av mig innan dess också, förhoppningsvis!

Tyvärr så ska det hällregna lagom till starten 7.30, men vad ska man göra? Det ska åtminstone vara 20 grader så alltid något. Just nu ser det ut som om regnet avtar framåt lunch också så förhoppningsvis får vi runda av dagen i fint väder. Det kommer ju regna, det får man räkna med, så kanske lika bra att få det avklarat direkt?

NU KÖR VI!!

Etapp: 1 (totalt: 1 av 21)
Start: Anglet Basque Coast
Mål: La Pierre Saint Martin
Längd: 143 km
Höjdmeter: +3500 m

Col d’Ahusquy, 1,075M (1st category), 846M+ over 13KM, 6.5% avg:

La Pierre St-Martin, 1,656M (1st category), 1,214M+ over 16.5KM, 7.5%