En lugn avslutning, men även en trött kropp där pulsen inte riktigt går upp.
Start 07.00 och det var fortfarande mörkt när jag lämnade mitt boende. Eftersom jag kör alla tre veckor har jag varit sparsam och kört basic-boende första veckan. Det sparade mig 6500 kr kontra att bo i enkelrum på 3-stjärnigt hotell även den första veckan. Nackdelen med basic-boendet är att man inte vet vad man får, jag har klarat mig hela veckan och haft det kanon och har fått bo själv varje dag, tills i går. Då var vi 9 personer i en alphydda (läs: lägenhet i bergen) och den ena var mer störig än den andra. Eller egentligen var det bara dom som skulle upp 5 i morse som var störiga, resten var helt ok.
Min sängplats låg i köket/allrummet och såklart ställer sig något pucko och skär något frasigt 5.05 och håller på i vad som känns som en kvart. Inte en chans att få sova vidare, så det är bara gilla läget och kliva upp. Fördelen är ju att jag var helt färdig och redo att gå över en timme innan start, men rätt så onödigt när sömn är välbehövligt. Så, basboende rekommenderas ej om ni funderar på att köra en Haute Route. Bo själv eller med människor som har ungefär samma rutiner som er, det är mitt råd i alla fall!
Etappen började med konvoj i 16 km utför, 350 cyklister utför i en bromsande konvoj är kanske inte min favoritaktivitet men vi överlever det också. Det är 20 grader redan vid start och känns konstigt att det även uppe på toppen vi befinner oss på är så varmt så tidigt. Såhär långt in i veckan så håller jag knappt reda på var jag är längre, fråga mig var jag sov i natt och ärligt talat skulle jag behöva kolla upp det innan jag skulle kunna svara.
När tidtagningen väl börjar är det full karriär på i princip alla, det är platt i ungefär 25 km innan dagens enda och första klättring. Det märks att det är sista dagen för de allra flesta för det är kaos och panik för alla att hänga på den jättegrupp som bildas som drar iväg i +45 km/h. Jag lägger mig längst bak med lite avstånd för att inte riskera något, det är ju två veckor kvar. Efter ett tag släpper jag och slår av rejält, idag är tanken att skölja ur benen och cykla långsamt och lätt för att förbereda för nästa vecka. Det är ju svårt när hornen kommer ut att hålla igen, för det är ju roligare att hänga med alla andra, men det är sista dagen för dom och 14 dagar kvar för mig så jag ser ingen mening i att slita ut mig.
Dagens enda klättring, Col de Mente, är 10 km och ett snitt på ungefär 9%. Målet är att ta sig upp så långsamt som möjligt utan att bli avplockad (även fast jag vet att dom inte plockar av någon sista dagen). Alla jag normalt cyklar med är borta, Philipe har konstaterat att jag kommer komma ikapp honom senare på platten innan han försvann.
Det är roligt att prata med nya människor varav flera frågar vad jag håller på med och vad jag gör där bak. De flesta konstaterar även att jag antagligen kommer komma ikapp senare på platten. När kvastcyklisten kommer ikapp frågar han om jag mår bra, jag förklarar vad jag håller på med och att jag kommer dra ifrån när vi ska avverka 100 km plattåkning. 2 km från toppen åker “Fin de course”-bussen förbi, den vill man normalt inte se för det betyder “End of race” egentligen. Idag vill han nog bara hänga lite på toppen istället för att ligga i röven på sista cyklist. Det är så härligt att inte pressa utan bara glida.
Efter toppen väntar 15 km utför och sen är det bara platt och åter platt hela vägen till mål som ligger efter 145 km. Jag kör ikapp alla som jag normalt cyklat med någonstans längst vägen mot mål. Philippe hittar jag i depån vid 92 km och jag är ändå lite imponerad över att han höll undan så länge, fast det kanske säger mer om hur långsamt jag tog klättringen.
När det återstår 30 km är jag faktiskt väldigt uttråkad och vill bara gå i mål. Har haft en och samma tjej på rulle sedan km 60 ungefär, vi pratar lite då och då men båda vill nog bara gå i mål. När det återstår 10 km så får vi fatt i en lokal cyklist som drar upp tempot och vi väljer att ta hans hjul för omväxlingens skull. Han cyklar som f´n och drar ikapp 3 andra medtävlande. När han viker av tackar vi för hjälpen och gör sällskap med de 3 andra, detta gör att sista biten flyger förbi och det är skönt när målet äntligen dyker upp. 
Nog för att jag gillar plattåkning, men avslutande 100 km på platten blev faktiskt lite väl tråkigt idag. Efter målgång blir det fotografering, medalj och jag passar samtidigt på att köpa mig en nutuella-tartlett. Fantastiskt gott efter lunchen och välförtjänt!
Efter en Haute Route-vecka är man konstant hungrig och samtidigt kommer matlusten och går väldigt mycket. Ibland är det svårt att få i sig ens en tugga och ibland går det att vräka i sig hur mycket som helst och vad man än stoppar i sig så förbränns det snabbt!
Nu är det vidare mot Alperna och dags att fokusera om, jag flyger redan ikväll (just nu) och anländer i Nice framåt 21-tiden. Då ska jag checka in på hotellet och förbereda mig för en lång natts sömn, 10 timmar är målet .Det blev alltså inget firande med dom andra ikväll, men jag behöver vila och “gå vidare” så det får tyvärr bli firande på riktigt i Venedig om 2 veckor. Lite tråkigt kanske, men vila är det viktigaste för mig och då blev det såhär.
One week down, two to go!
Galet vad fort det gick, vilken vecka!
Sen sedvanligt pastaparty och därefter spårvagn tillbaka till hotellet! Nu är jag proppmätt på pasta och citronpaj(!), gottegris som jag är så festade jag till det med dubbla efterrätter och kände mig mer än övergödd när jag gick därifrån.
