Mont Ventoux – The long story

Mont Ventoux går att nå från tre håll, det tvistas om vägen upp från Bedoin eller Malaucene är tuffast. Jag följde ett GPS-spår för Gran Fondo Mont Ventoux och det visade sig att den gick upp via Malaucene. Redan när man är flera mil från berget så sticker dess storlek och topografi som är rätt utmärkande i jämförelse med andra berg runt omkring ut rejält (toppen är det där vita i bakgrunden av det gröna berget).
DSC_2847-1
Jag cyklade från en liten by vid namn Beames d´Venise och mot Malaucene och början på stigningen. Startpunkt för GF Mont Ventoux alltså!
DSC_2853-1
Tyvärr hade jag inte gjort min läxa riktigt innan för GPS-spåret tog en liten omväg via några små byar och vips hade jag nästan 1000 höjdmeter på GPS:en redan innan jag nått Malaucene. Därefter började den 21 km långa stigningen upp mot Mont Ventoux! Denna legendarisk klättring som jag egentligen tänkte ta mig an förra året, men då var jag förkyld när jag var på semester i området.

21 km, 1558 höjdmeter och 7.5% i snittlutning… det låter väl egentligen inte så illa? Spontant tycker jag inte det, efteråt är jag mer skeptisk.
ventoux OLYMPUS DIGITAL CAMERAJag märkte ganska snabbt att det här inte var en bra dag, mina baksidor som ändå fungerat bra i berg strulade. Andningen låg i halsen och inte hade jag med mig min astmamedicin eftersom jag inte behövt den på ett bra tag (då glömmer man lätt bort den). Början av stigningen är förhållandevis snäll och 5-6% var inga problem att fixa. Sen började det jobbiga, långa bitar med 10% eller värre, km efter km.
DSC_2891-1 DSC_2915-1 DSC_2938-1 DSC_2945-1
Att det strular ibland när man anstränger sig rejält fysiskt är det ju inte så mycket att göra åt, det är ingen som har en toppdag varje dag. Däremot att ha en mer strulig dag när man ska cykla 21 km förhållandevis rakt uppför är ju ingen höjdare och inte direkt var man vill kämpa emot som spär på det jobbiga. Klättringen i sig är jobbig, man behöver inte fler saker som är jobbiga. Efter 12-13 km började det bli rejält tungt. Jag var tvungen att stanna med jämna mellanrum och andas. Släppa ner andningen, stretcha benen, sitta i diket och vila och så vidare. Efter cirka 16 km så kommer man upp på en alpstation där det tillfälligt flackar ut lite, sen är det 5 km kvar som är rätt branta och jobbiga. Här blev det riktigt tungt och många vilopauser. En av det bästa stunderna i mörkret är ändå när det är 3 km kvar och man kör runt hörnet och toppen torna upp sig förhållandevis nära (ändå 320 höjdmeter kvar här ungefär). Det är en underbar vy och riktigt häftigt att ha upplevt.
DSC_2952-1DSC_2959-1DSC_2947-1DSC_2966-1 DSC_2974-1 DSC_2978-1 DSC_2981-1OLYMPUS DIGITAL CAMERA DSC_2994-1
Att nå toppen efter så mycket möda är ju magiskt, helt fantastisk. När det var 7 km kvar var jag helt klar med att jag skulle kliva av. Det lät ungefär såhär i huvudet “det går inte, det är för långt kvar, jag orkar inte, benen fungerar inte, jag kan inte andas, jag lägger gps:en i bilen, jag tar taxi hem, jag rullar ner för stupet för ingen kommer ändå märka att jag är borta, jag låtsas som att jag aldrig försökt ta mig upp så får ingen något veta” och så vidare, sen tänkte jag ganska snabbt att när kommer jag vara här igen? Antagligen inte de närmaste åren, hur länge skulle jag inte ångra mig om jag klev av? Även fast jag bitvis behövde stanna och andas var och varannan km så var det värt det, alla dagar i veckan! Titta på utsikten och landskapen liksom! Det är väl värt lite ångest för att få den?
DSC_3015-1 DSC_3046-1 DSC_3043-1 DSC_3031-1
Men helt ärligt människor, klättringen är inte så illa egentligen! Jag hade ju andra problem som spädde på, för en frisk och normalstark människa så är det jobbigt men inte övermäktigt. Det är ingenting, egentligen, vem som helst som klarar av att anstränga pannbenet kan ta sig upp! Men det gör ont, ganska ofta, men det får man tillbaka på toppen i form av fantastisk utsikt och sen får man njuta av en underbar utförskörning. Jag körde ner igen via den tredje vägen som går ner till Sault och där är stora bitar bara 4-5% (den snälla sidan om ni vill försöka er på klättringen men ha det lite snällare första 16 km, sista 6 km är samma som från Bedoinhållet).

Någon som är sugen? Just do it! Packa ner cykel och tant och dra iväg, ett minne för livet, lätt!

Tips: En bra sida som beskriver alla tre klättringarna upp till Mont Ventoux!

Mont Ventoux, blir det värre än så?

Idag har jag tagit mig med extremt mycket möda hela vägen upp till toppen av Mont Ventoux. Jag har som signum att ALDRIG kliva av cykeln när jag klättrar, det är inte lättare att försöka komma igång sen igen liksom, bättre att mala på. Idag bröt jag mot det, rejält, säkert 10 gånger.

Men upp kom jag, trots en bitvis väldigt tung dag! Fast å andra sidan så desto skönare kanske det blir efteråt? Nu behöver jag hur som helst aldrig cykla igen, någonsin!

Mer imorgon, nu blir det välförtjänt sovmorgon och lugn dag imorgon!
DSC_2959-1 DSC_2973-1 DSC_3031-1

På plats i Bourg d’Oisans

Nu är vi här! ÄNTLIGEN med kraftig betoning på äntligen!
DSC_2698-1 DSC_2715-1 DSC_2743-1 DSC_2748-1
Eftersom vi tyvärr ägnade lite för mycket tid åt att försöka leta en matbutik som hade öppet längre än till 12 idag (Frankrike och söndagsöppet alltså) så hann jag tyvärr inte cykla någonting. Eller egentligen hade jag hunnit en snabbis, men när jag stod och skruvade ihop cykeln så smällde det av några riktiga blixtrar uppe i bergen och himlen öppnade sig tillfälligt. Även om det slutade regna kort därefter så känns regn och åska inte riktigt som en bra ekvation tillsammans med berg. Tror nog jag kommer hinna cykla ändå.

Vi bor mitt i byn i ett 4-våningshus (såklart valde jag rummet högst upp med eget badrum) vilket betyder att det kommer hinna bli en hel del gå-i-trappor under den här vecka. Hur var det egentligen med cyklister och gå i trappor? Det är ett riktigt fint hus som känns väldigt prisvärt för 2000 kr/person/vecka! Att det dessutom är en liten cykelbyn gör ju saken bara ännu bättre!
DSC_2760-1
Även om jag inte hann cykla någonting så hann jag halvvägs upp för Alpe d’Huez med bilen, sen blev det för mörkt och kändes inte riktigt lönt att fortsätta. Det hinner jag nog också med några gånger till innan veckan är över, dessutom är det lite roligare att ta sig upp med cykel än att sitta i en bil och jäsa. Det går dock att ta bättre bilder från en bil, ehrm.. vilka livsavgörande frågor man har att brottas med.
DSC_2795-1 DSC_2799-1
DSC_2816-1
Imorgon blir det cykling i alla fall, planen är Mont Ventoux! Får se om jag är pigg nog eller inte efter en lång resdag idag, det får bli ett spontanbeslut imorgon vid frukost. Är det riktigt trött så blir det nog en sväng i krokarna istället, kanske Glandon eller bara Alpe d’Huez? Det får vi se imorgon! Bara jag får cykla upp för ett berg eller två så är jag nöjd!

Swedbank Sub8 at Stockholm Ride!

Imorgon går Stockholm Ride av stapeln, det är landsvägscykling 130 km söder om stan med start och mål på Götgatan i centrala Stockholm som står på schemat.
StockholmRide
Tanken var (eller eventuellt kanske fortfarande är) att jag ska köra med mina Swedbanklagkamrater. Kruxet är bara, har jag berättat om den Karolinaianska och briljanta planeringsförmågan som slår till som en rejäl mindre hjärnblödning ibland?

1: Min mor är på besök norrifrån och förmiddagen ska spenderas till sjös och titta på starten av ÅF Inshore Race där jag känner några som är med och race:ar och sen lite slappande på Fjäderholmarna. Sen ska jag alltså försöka hinna till starten innan 17? Jag är skeptisk. Jag kan ju inte ha cykelkläder och cykel på båten liksom. Eller? Tror ni man kommer undan med det? Båtfolk är väl accepterande människor?

2: När jag anmälde mig till loppet så visste jag ju att jag skulle till Frankrike dagen efter, problemet är bara att jag trodde loppet var på förmiddagen (så brukar det ju vara, vem lägger ett motionslopp med start mitt i natten? Hur skulle det se ut? *host* Vätternrundan *host*). Jag vet inte om målgång framåt 20-21.00 med en cykel och Karolina som egentligen ska vara isärskruvade (ok då, det kanske inte Karolinan ska vara) och nedpackade i en väska för avfärd mot Arlanda vid typ 05-tiden dagen efter?
DSC_0101
Men jag är hoppfull, jag satsar på att det går och så går det så går det går det inte så går det inte. Vad mer kan man göra? Vad är väl en bal på slottet liksom?

Planen för loppet är att försöka få så många Swedbank:are som möjligt så högt upp som möjligt i resultatlistan. Jo, vi vet att det är ett motionslopp så börja inte med den pucken. Utan det finns ett gäng starka motionärer bland oss som eventuellt vill börja tävla till nästa säsong och då är det här en perfekt genomkörare. Vi kommer inte “samköra” i traditionell mening i samlad trupp i “alla-ska-med-manér”, utan vi kommer satsa på en offensiv körning för att få så många som möjligt loss och med huvudklungan i mål. Eftersom min “köra-snabbt-form” är obefintlig och urusel (jag verkar bara gå till 30-33km/h på längre turer med mina benproblem) så är jag väl första offerkalv. Mitt uppdrag är enkelt, ryck när masterbilen släpper och hoppas på det bästa. Jag ser nästan fram emot att spränga mig på väg ut längst Nynäsvägen, det verkar ändå lite roligt. Take one for the team liksom! Jag har ingen chans att gå med huvudklungan så då gör jag hellre så mycket oreda som möjligt den lilla biten jag orkar gå med. Nu är det bara hålla tummarna för att jag hinner dit i tid och får möjlighet att köra med världens bästa gäng!
_DSC0361