Jag måste ju skriva en sista RR från den sista etappen av HR, hur skulle det annars se ut? Nu har jag unnat mig några dagars semester och är tyvärr(!) hemma i Sverige igen.
Etapp 7 då?
Trots att det var start 8.30 blev det ingen sovmorgon, för vi bodde 13(!) km från starten och bussen ner till starten gick redan vid 7-tiden. Det blev inte många timmars sömn för jag var alldeles för kvällspigg dagen innan och somnade nog inte först en bra stund efter midnatt. Men sista dagen, vad gör det?
Dimma vid start och varningar om att första nedförskörningen eventuellt skulle plockas bort från tidtagningen. Dom gör så för att folk ska köra försiktigt vid dåliga förhållanden, mycket exemplariskt. För mig spelar det ingen roll, jag ville mest bara överleva och ta mig i mål innan cut off:en för en sista gång!
Start, pang, extremt fuktig morgon. Trots att min puls antytt mer och mer under veckan att jag knappt är levande så rann det fukt om hela kroppen. Det började nästan direkt med dagens första klättring. Det märktes att folk var taggade för sista dagen och de flesta stack i världens fart. Jag tänkte att jag ska INTE bränna allt krut nu och cykla in i väggen någonstans längst vägen för 75 km och 1800 höjdmeter är ändå en ansträngning nog så jobbig.
För första dagen fick jag sällskap större delen av dagen, nämligen av loppets äldsta deltagare John, 67 år. John och hans son skulle åka HR, men hans son var tvungen att jobba i sista minut och John åkte hit ensam från Portland. Vad John inte visste, som hans son antagligen visste, var vilken nivå loppet var på. John hade nog räknat med lite mer lugn och att få cykla i sin egen takt (han blev dessvärre upplockad av kvastbussen de flesta dagarna men han verkade nöjd ändå). Han var i alla fall mycket nöjd över att få åka på min rulle och sa tidigt “jag kommer suga ditt hjul HELA dagen“. Jag tröttnade dessvärre på att klättra med någon på min rulle så jag drog ifrån honom med någon km av dagens första klättring (men sen åkte vi om/med varandra större delen av dagen ändå). Det var trevligt att ha lite mer sällskap än de andra dagarna.
Dimman lättade i precis rätt tid och vi kunde köra utför med tidtagning!
John som dragit ifrån mig på nedförskörningen (jag vet, jag borde skämmas som blir ifrånkörd utför av en pensionär men jag tänkte mest att jag skulle låta honom vinna, eller inte), plockade jag in i slutet på dagens andra klättring. Han orkade inte hålla mitt hjul så jag kunde defilera upp på toppen strax innan honom (som om det nu spelar någon roll, men ändå). Sen kör gubben ifrån mig utför IGEN(!), jag har ingen energi att bry mig om att jaga honom utan vill bara köra mitt eget lopp och tänker att “vänta du bara gubbe, vänta bara“! 
Mycket riktigt kommer jag ikapp honom på platten som leder fram till dagens sista klättring, det är platt, uppför, platt, uppför och väldigt tråkigt i alldeles för många km. Jag kör om John och han klagar på lite ryggont och stannar en stund och sträcker ut, sen ser jag honom inte mer först efter mållinjen.
När jag passerar tidtagningsmattan i botten av dagens sista klättring som leder upp till mållinjen så vet jag inte riktigt vad jag ska tänka. Funktionärerna nere i botten är superglada och hejar högljutt. Jag vet att jag har över 2 timmar på mig att klättra 5 km i typ 5-6%s lutning och jag vet ju att jag kan hinna få en eller två hjärtattacker på vägen men ändå hinna i mål i tid. JAG KOMMER FIXA DET! Klättringen är inte ens jobbig, det är bara en defilering mot mål. Allt är underbart, ingenting kan gå fel!
Klättringen går superfort och snabbt kommer veckans skönaste skylt!
Precis innan toppen står Fergus och lurar(!), honom har jag inte sett på HELA dagen. Stackarn har väl tröttnat på alla slöfockar och cyklat i mål sen länge och ägnar sig väl åt lite välgörenhet sista timmarna innan målet stänger. Han skriker att nu är det bara 200 meter kvar och cyklar med mig till målet. ÄNTLIGEN!
Alla funktionärer är där och massor av MC-gubbarna, Mr Haute Route-himself är på plats och gratulerar (och jag tänker snabbt att jag borde fråga honom om han inte har lite choklad och se hur han reagerar men jag låter bli!). OCH att se Graham (det kommer mer om honom sen) vid mållinjen leendes en allra sista gång är fantastiskt.
I DID IT! IN YOUR FACE HAUTE ROUTE!!!
Sen försökte vi ta ett segerkort jag, Kate och Anj men min kamera var nog lite nedsvettad utan att jag märkte det. Jag bjuder på den ändå!
Därefter blev det nedrull mot St Jean de Luz för lite lunch och lugn och ro innan sista kortegen mot Biarritz, den sista avslutande delen av Haute Route Pyrenees 2014!
Nej, badklädsparet var INTE med i loppet (tyvärr missade jag att få speedos-gubben med magtröja på bild, den skulle ni sett).
Men det kommer ett till inlägg senare med lite mer avslutningsreflektioner!
