Del 5 i historien om Swedbank Sub8 är våra ledares ord och ingenting som jag skrivit! Men jag vet att många som läser här är nyfikna på Swedbankgänget så därför tänkte jag att jag kunde publicera den officiella race storyn också! Så, varsågoda! Enjoy!
—————————————————————————————————-
Så var vi samlade i Motala klockan 05.40 för pre-race information och lagbild. Bra fokus i gruppen och inga andra konstigheter än att Petter fortfarande sov vid samling, nästan. Klockan var ställd på 5.30!

Vår informationsgivning och pepp handlade om att försöka vinna tid till Jönköping och ta vinden vid hornen på väst sidan. Och att se till att göra säkra och snygga omkörningar.

Många glada och positiva tillrop vid start – många som följt vårt glada lags resa till Motala. En grym känsla att stå tillsammans vid start – hela gänget och service team redo att göra en grym insats de också.
Starten går och inledningsvis blir det lite stressigt och det går lite för fort initialt. Vi fick lugna ned några specifikt och försöka nå ut till gruppen att inte ha för bråttom Efter ett tag lugnade det ned sig men vi brände många onödiga watt redan innan första kisspaus. Stoppet i Gränna var välbehövligt för många och vi var igång nu.

Det fanns en liten oro att vi inte hade tillräckligt fart så efter Gränna började vi kommunicera lite högre fart. Tyvärr fick vi ett tekniskt fel hos Sandell som skapade en lucka då motor 1 precis var upp på krönet med första gubbe och motor 2 fick ett stillastående. Trots försöka ett tappert försök att få stopp på motor 1 så blev det lucktäppning på 4 km innan vi var samlade. Tyvärr var det flera i motor 2 som fick gå på för mycket rött där.

Ned till Huskvarna gick det fort – ibland väldigt fort. Sedan sedvanligt långsamt genom Jönköping – med vår starttid ännu långsammare med många andra cyklister att ta hänsyn till. De skulle bli fler.

Upp mot Bankeryd och vår första depå så blev vi varse vad som väntade oss i 16 mil – motvinden från norr och en enda lång och krävande omkörning. Vinden går att hantera även om den är sjukt jobbig – omkörningar kräver farter upp mot 43-44 oavsett terräng. Vi kunde haft mer kyla där men det är svårt att kräva av de som ligger i spets som ligger i 4:e eller 5:e från vägkant med cyklister innanför sig och mötandes lastbilar eller bussar. Detta var i särklass största utmaning. Samtidigt gjorde vi det väldigt säkert för oss och våra medtrafikanter. Vi fick många glada tillrop under vår väg framåt.

Norr om Bankeryd väntade vårt service team på oss. 41 hinkar på rad i nummerordning. Fantastiskt smidigt och det kändes fortsatt bra i gruppen även om vi hade blivit några färre. Nu gällde det att ge vinden en kamp och få med som många som möjligt tills vinden skulle vända.

Det här var min 12:e Vättern start i rad – jag har aldrig upplevt en mer utmanande väst sida. Vi fick absolut ingenting gratis. Ganska snabbt var det nödvändigt att toppa laget och låta de som hade mycket flyt för dagen gå in i rotation. Det blev då lite svårt i cafét bakom grindvakter – med bra kommunikation från några ledare fick vi hjälp av 2 från SÄKRA och 2 andra från Sjöbo CK som tog grindvakten. De gjorde ett fantastiskt jobb genom att lyssna på oss och plocka ned några från rotationen som behövde vila.

Vind och omkörningar gjorde att vi tappade folk från rotation lite snabbare än den plan vi hade – och tyvärr så var det en kombination av vind, omkörning och trötta ben som gjorde att vi fick en krasch efter Hjo. Det gick bra för involverade men vi tappade flyt, tempo och 3 minuter totalt. Vi tappade dock några stycken till pga mekaniskt problem. Det började nu så klart infinna sig en liten oro för tiden. Med den oron så blir det svårt att nå ut med kommunikationen – alla har en liten rädsla att tappa hjul eller inte bidra på rätt sätt. Lätt att det blir precis tvärtom.

Kanske en av anledningarna att vi for genom Karlsborg i lite för hög fart med tanke på att vi tappade ett gäng där som omöjligt kunde täppa luckan.

Service team hade också oro för tiden. Givet att de måste ta sig fram på andra vägar än de vi cyklar på så kom de i tidsnöd – vissa stunder måste de också köra på den väg som vi är på för att komma till vårt tänkta depåstopp. De gjorde ett fantastiskt jobb som hittade en reservplan och mötte upp oss vid km 220. En lite kaotisk men fullt funktionell lösning. Vi hade ännu tiden inom vårt mål – men vi kunde inte bli färre om det skulle bli möjligt för laget att klara det med minsta möjliga marginal. Så även om vi kommunicerade fortsatt is i magen så är det svårt när det är på marginalen – och den vind som skulle vända lät vänta på sig.

De som låg i rotation var nu alla på rött men gjorde ett heroiskt jobb – inga namn nämnda – ni och vi vet vilka ni är och det var helt fantastiskt att ligga som grindvakt och se hur ni bet ihop och peppade varandra. Kanske mest för er skull så skulle man önska lite mer payback från vind och vägar.

När vi så välförtjänt skulle få vinden med oss på större vägar en stund – så hände det som inte fick hända. Ett helt galet projekt från arrangören med koner som delar upp vägen – i knähöjd. Det låg skadade spridda över en lång sträcka upp mot Hammarsundet. Tyvärr drabbades även vi av det. En väldigt otäck krasch som kunde ha tagit med flera i laget. Nu frontalkrockade Erik med en av dessa koner och tog smällen med båda händerna på styret. För att inte skapa kaos bakåt och för att ge laget en minimal chans på målet (mest symboliskt) så skickade David iväg alla som var kvar och tillsammans med David togs beslutet att Daniel skulle stanna.

Då och där gick luften ur många av oss. I denna krasch förlorade vi 7 minuter på plats och sedan flera till innan vi hittade flytet. Den så viktiga känslan av att ha chansen på tiden de sista 4 milen infann sig aldrig. Trots det körde alla vidare i god fart och med starka ben.

I mål så var laget 8 minuter för sena – en måltid under 8 timmar som var inom räckhåll med andra förutsättningar. Med råge. Efter de första i mål så droppade lagmedlemmar in en efter en. Många med ordentliga personliga rekord.

Det är med blandade känslor vi samlas i parken – men snart tar det viktiga över hela känslan. Vägen fram hit. Vi nådde inte ett mål – men har nått många andra tillsammans. Känslan vi ledare har är blandade då vi så hemskt gärna för lagets skulle ville lyckas – men sakta men säkert förstår vi alla att prestationen faktiskt är otrolig givet förutsättningarna.

Våra tankar går nu till Erik som vi hoppas på ett snabbt tillfrisknande.

Så – slicka alla sår och känn dig stolt – oavsett hur din dag runt Vättern gick så tillhör du ett gäng cyklister och ett lag som gjort sitt bästa.
—————————————————————————————————-

Snart är det slut på avsnitten i historien om Swedbank Sub8 runt Vättern, jag lovar, bara femtiosju delar kvar men sen så. Det är egentligen inte så mycket mer att skriva, en lagkamrat går olyckligt omkull i höjd med Hammarsundet och slår sig medvetslös. Efter 7-8 minuter åker gruppen iväg och en av våra ledare stannade med vår kamrat tills ambulansen transporterat iväg honom och alla “detaljer” var lösta.

Luften går ur gänget, en del fattade redan här att tiden var körd och en del trodde ändå att det fanns ett litet hopp. I servicebilen insåg vi när det återstod ungefär 15 km att det inte skulle gå vägen, vi hoppades in i det sista men insåg tyvärr att tiden skulle bli 4-6 minuter över Sub8 (som vi trodde då).

Laget rullar stolt in på 8h08min och med tanke på omständigheterna så hade vi absolut inte kunnat göra någonting annorlunda. Dubbla vurpor som tar nästan 10 minuter sammanlagt, 9000 omkörningar tar kraft och tid, motvinden på västsidan skördade alldeles för många offer den här dagen.

Jag lider med mina lagkamrater för jag vet att dom är goda för minst 7h45min, det var riktigt besviket att komma till målområdet och dels höra om den sista vurpan och dels se de besvikna minerna.

Jag är dock jätteglad över att ha fått vara med på den här resan, även om jag själv inte fick möjlighet att cykla Vättern i år. Jag vet att det finns någon fortsättning på Swedbankresan och jag hoppas den blir minst lika givande som det här senaste året för det är svårt att hitta 40 personer som är lika fantastiska som dom här är! Det är bara äkta och verkligen genuin kärlek till Swedbankgänget!!

Del tre av den spännande historien om hur det egentligen gick för Swedbank Sub8 runt Vättern, det är ju antagligen ingen som missat hur det egentligen gick. Men lite detaljer kan man väl få bjuda på i efterhand, denna följetong kommer att släppas i minst 77 delar, så alla har lite att se fram emot under sommaren!
Depå ett avslutade vi förra delen med, där hade gänget vänt upp i motvinden 2 mil tidigare och vi hade redan fått erfara att vinden skulle bli jobbig idag, 8 personer totalt var borta efter 12 mil. Planen för oss svaga och handikappade (som “valde” servicebilen framför att faktiskt cykla) var att möta upp gänget efter 21 mil i nästa snabbgruppsdepå.

Lite visste väl vi att kaos väntade både serviceteamet och gänget som faktiskt cyklade. Bilvägarna var totalt igenkorkade, det fanns absolut ingen som helst möjlighet för oss att ta oss fram med servicebilen så efter lite grusvägar/skogsvägar så valde vi helt sonika att ta en jätteomväg via Tidaholm och Skövde för att ha någon som helst chans att hinna ikapp gruppen ens innan mål.

Via GPS följde vi våra lagkamrater som slet sig uppför västsidan i motvinden och vi såg hur snittet sakta men säkert sjönk. Snittet låg dock på rätt sida om gränsen med några minuter hela tiden så här var vi egentligen aldrig oroliga för att det inte skulle gå vägen. Snabbgruppsdepå nummer två efter 21 mil missade servicebilen helt, vi hann inte fram helt enkelt. Paniken var total i bilen och vi bad till gudarna att gruppen hade sinnesnärvaro nog att inte stanna i depån om dom inte såg oss stå och vinka in dom vilket vi hade bestämt innan. Efter mycket stressande och hetsande så började vi efter 21.5 mil sakta men säkert komma ifatt gruppen, vi låg bakom en lång stund på grund av alla bilar och cyklister men lyckades till slut ta oss om och kunde i farten basunera ut att “vi riggar depå 2-3 km längre fram“. Sen var det bara hitta första bästa parkeringsficka och slänga ut alla 40 hinkar, nummerordningen flög alla världens väg när vi hade typ hälften av hinkarna kvar i bilen när gruppen började närma sig.

Vi vinner inga priser för ett snyggt stopp här och ber så hemskt mycket om ursäkt om vi störde någon genom att stå utanför parkeringsfickan. Efter 22 mil så fungerar inte riktigt hjärnan som den ska och man tänker inte på alla små saker som t.ex. att hålla sig helt av vägbanan vid paus. Tyvärr hade gruppen råkat ut för några missöden på vägen upp mot depån. En mindre olycka där en person gått på hjul och drog med sig två andra, här försvann två man men ingen allvarligt skadad. Vinden skördade sina offer och efter att gruppen gett sig iväg så kom de in cyklister på löpande band som hade krampat och kräkts om vart annat. Riktigt tråkigt att se starka cyklister falla offer för att allt inte stämde för just dem just idag, vi försökt såklart peppa iväg alla så gott vi kunde och motivera med att snart kommer det medvind och det går att få en bra tid ändå och så vidare. Alla verkade ändå vid gott mod.

Snittet över de 22 milen var nere på ungefär 37.5 km/h och sub8 var fortfarande inom räckhåll, inte med någon stor mariginal men alla förutsättningar i världen fanns för att det skulle gå vägen om allt flöt på bra sista 8 milen.

Tyvärr hände det som inte fick hände precis innan Hammarsundet, en av våra lagkamrater hamnade på Örebro sjukhus efter att ha kört rakt över en väldigt dåligt utplacerade vägkon och slagit sig medvetslös. Vi såg från servicebilen hur ambulans efter ambulans och poliser åkte mot Hammarsundet och hur biltrafiken helt stannade av medans cyklister långsamt verkade kunna passera. Panik infann sig en kort stund, men vi var övertygade om att gruppen hade hunnit passerat och insåg inte vad som hade hänt först vi fick informationen efter målgång.

Är Sub8 viktigt när en lagkamrat åker ambulans till sjukhuset?
Nej, det är så himla sekundärt för var och en av oss i gänget. Men för att ändå ha någon slags symbolisk chans att nå tiden så valde man att efter 7-8 minuter släppa iväg gruppen och låta en av ledarna vänta med vår skadade lagkamrat tills ambulansen transporterat iväg honom. Men ingen var nog jättesugen på fortsättningen egentligen…

Upplösningen på dramat kommer dock imorgon…

Fortsättning då på resan för Swedbank Sub8 runt Vättern…

Första planerade stoppet var i Gränna, en kort toalettpaus på 90 sekunder! Inte mycket till stopp men ska man cykla fort så har man inte tid med sånt heller. Att stå vid sidan av och se det stora tåget av svartoranga cyklister komma åkande är ganska coolt. Det ser rätt mäktigt ut. Lysmaskarna/svamparna (de fina POC-hjälmarna alltså) hjälper onekligen till rätt bra när det gäller att hitta gruppen bland alla andra cyklister.

Gränna var som sagt paus ett, här hade gruppen av olika anledningar redan tappat fyra personer (vi hade en punktering, någon som tränat dåligt och visste innan att det inte skulle gå, någon som helt enkelt inte orkade och en som bröt nyckelbenet för några veckor sedan och helt enkelt inte fixade tempot med sin skada). Tråkigt att redan ha tappat några men det visste man redan på förhand att alla inte skulle kunna hänga med i de höga tempot.

I Gränna så låg gruppen bra till, 80 km och snittet var fortfarande en bra bit över 40 km/h. Gruppen utnyttjade den starka medvinden riktigt bra alltså, alla visste ju att vindarna snart skulle vända så det gällde att trycka på i medvinden för att kunna ta det lite lugnare i motvinden efter rundning nere vid Jönköping.

Nästa planerade stopp var snabbgruppsdepån i Håbo efter ungefär 120 km. En hink per person med personligt innehåll var planen för en snabb depå på 60 sekunder.

Det flöt på bra när gänget väl kom dit och jag vet inte exakt hur lång tid stoppet tog men absolut inte mer än kanske 90 sekunder. Alla fyllde på och toapausade snabbt om så behövdes. Här hade gruppen tyvärr börjat tappa fler och fler cyklister, snittet var nere på 38 km/h efter att ha vänt upp i motvinden och behövt krångla sig igenom Jönköping med mera.

Nu tror jag alla visste att ett jobbig parti väntade, hysteriskt många omkörningar, kaos på vägarna och en motvind som tyvärr bitvis var lite väl kraftigare än vad vi hoppats på. 8 personer hade redan släppt gruppen i depå 1, tyvärr skulle det till depå 2 bli ett gäng till för nu började vinden skörda sina offer.

Men fortsättning får bli imorgon för nu är det slut på tid igen…. to be continued!