HVR med Crescentmannen – Vi gjorde det!

Även fast det har gått alldeles för lång tid så är det dags att skriva ikapp sig lite här, ber om ursäkt för det långa avbrottet men ibland tappar man fokus och svävar iväg med annat. Hur som helst, i början på Juni stod sambon på startlinjen för Halvvättern, 150 km genom ett soldränkt landskap stod på schemat. Träningen inför hade väl bestått av ungefär totalt 200 km fördelat på några rundor varav den längst på ungefär 55-60 km. Inte optimalt med andra ord men det var ju inte jag som skulle få lida för det åtminstone!

Start 9:24 och med en plan på att bara ta sig runt, utan några som helst tidsmål!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vädret var perfekt och vi rullade iväg med startgruppen, det var ett stort ölandsgäng som höll bra fart som vi försökte hänga på, tyvärr gick det lite för fort sambon så vi släppte dom efter bara några km. Resten av loppet blev det jag som tog vinden och han som åkte med, hopplöst att hitta andra som höll samma tempo. Alla man kommer ikapp är för långsamma, såklart, och alla som passerar är för snabba. Vi stannade i alla depåer och tog det lugnt och fikade och vilade.

Redan efter 60 km kom dagens första riktiga gnäll, “det här är det värsta jag gjort i hela mitt liv” lät det. Jag tänkte att nu kommer det gå åt helvete och bli jättetungt och långsamt att släpa runt honom resten av rundan. Men det visade sig faktiskt även bli loppets enda riktiga gnäll, kors i taket!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det blåste konstant från sidan eller framifrån, tror man kunde räkna antalet km med medvind på fingrarna. Även för mig som är van och relativt vältränad cyklist så blir det lite tröttsamt att ligga ensam och ta vind i 150 km så jag tror att vi båda var ganska less när vi rullade över mållinjen.

Men mäkta imponerad av sambon som tog sig runt med ett snitt på 28.6km/h! Då snabbaste träningsrundan varit runt 25-26km/h snitt och betydligt kortare så var ju detta en rejäl ökning i både hastighet och distans. Sen att vi stannade och fikade i över 2h behöver man ju inte nämna så mycket om, men det var det enda sättet att överleva.

Från att ha cyklat Halvvättern på 4h15min för något år sedan var Halvvättern på totalt 7h något helt annat, men ganska mysigt det också även om det var något annat. OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOklart om det blir någon cyklist av sambon, men Halvvättern gick med bravur i alla fall! 

Halvvättern, vad hände egentligen?

Ok då, jag ska väl skriva några ord om själva loppet också och inte bara försöka komma undan genom att lägga upp några bilder.

Gruppen jag hamnade i hade målsnitt 27-30 km/h, jag velade en kort sekund men insåg att 30-33km/h-gruppen eller +34km/h-gruppen inte var mycket bättre då jag helst av allt ville köra lugnt och någonstans mellan 30-32km/h. Efter 32 km/h är det inte längre lugnt för mig och därav gick 30-33 km/h-gruppen bort. Hellre för långsamt än att bli avkörd eller behöva ta i (herregud hur skulle det se ut om man skulle behöva anstränga sig också? Nej, det går ju verkligen bort).
gruppbild innan start
Vi startade i svidande kantvind, ännu en anledning till att jag inte ville ta en snabbare grupp. Det skulle blåsa 7-9m/s hela dagen och så gott som alltid åt fel håll, det var mest kantvind planerat för dagen så det gällde att verkligen hålla i styret.

Första milen tyckte jag personligen att gruppen körde ganska dåligt, alldeles för fort för att vara en 27-30 km/h-grupp (jag är förvånad att vi bara tappade en person här). Men eftersom det inte var min grupp så åkte jag bara med i samma tempo som alla andra. Över Omberg (efter 40 km ungefär tror jag) hade vi fri fart i kanske 6-7 km då det är en ganska lång uppförsbacke följt av en böljande utförskörning på smala vägar som lämpar sig bäst för soloåkning. Långsam grupp med fri fart-sträckor kanske är det bästa av två världar, man får både fika och köra fort ibland. Jag drog ifrån gruppen och körde eget tempo och njöt, det var betydligt mer uppför än sist jag körde här. Sträckan gick även inne i skogen så vi var äntligen skyddade från vinden vilket kändes superskönt.

Sen blev det återsamling och en kortare sträcka innan det var dags för dagens första depåstopp. Jag fick tyvärr erfara under dagen att Vätternrundan inte gillar korv med bröd, vad är det för stil egentligen? Varför? Torra bullar och bananer blir ingen glad av.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter depåstoppet rullade vi vidare igen, det var ungefär 45 km till nästa depå så det var bara cykla på och inte fundera så mycket. Återigen var det mest kantvind men vissa partier kom vi åtminstone in på mindre vägar skyddade av skog och slapp blåsa bort.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sträckan fram till andra depån tyckte jag själv gick i ett nafs, vädret var ok även om vi tillfälligt fick en regndusch över oss (men det var ingenting jämfört med Siljan Runt även om jag hann tänka både en och två gånger “nej, inte igen“). Fram till andra depån tappade vi tyvärr vår andra deltagare för dagen, han hade förvisso redan slagit personrekord i distans och verkade redan från början varit inställd på att få släppa så jag tror inte han var allt för nedslagen av det hela. Han fick kramp och då är det svårt att göra så mycket, han kom i alla fall ikapp oss lagom till andra depån då vi fick ett längre stopp med lite mekproblem och ekerfix för en av deltagarna i gruppen.
DSC_9533
DSC_9536
DSC_9584 DSC_9585 DSC_9589
Det passade även på att regna en kort sväng när vi var i andra depån och cyklade därifrån, men det gick snabbt över så det var svårt att lägga någon negativ energi på det. Återigen gick tankarna till Siljan Runt så det var så himla skönt att det bara kom några stänk och inte ihållande hällregn.

Efter andra depån så var det 50 km kvar till mål, och vi fick ÄNTLIGEN njuta av lite medvind. Äntligen äntligen äntligen. Det rullade på väldigt bra och flöt på snabbt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu sken även solen så det var svårt att inte dra på smilbanden lite extra. Göran som var med i gruppen började få det lite jobbigt på slutet, och precis när han tänker släppa så ligger vi längst bak bredvid varandra och jag lyckas puffa i honom lite självförtroende. Jag tycker det verkligen är skittråkigt när lugnare grupp ska köra av folk, det känns så himla onödigt. Jag förstår om man ska cykla kanonfort och slå alla möjliga sorteras rekord man snittar man knappt 30 km/h så ska man verkligen inte behöva köra av folk, det är så himla onödigt. Därför kändes det väldigt skönt att ha haft möjlighet att åtminstone hjälpa en till person att få komma i mål med gruppen, det gör så mycket med självförtroendet och självkänslan att man slipper släppa, enormt  mycket (tro mig, jag har varit på andra sidan så jag vet hur nederlaget känns).

Väl i mål så var alla nöjda och glada och mina ben kändes pigga och fräscha och att klämma både Siljan Runt och Halvvättern på en helg kändes som noll problem! Förvisso slog jag till med personsämsta på båda loppen med typ 1h20min (på båda) så det kanske känns värre i benen/kroppen om man tar i lite också när man cyklar och inte bara ägnar sig åt fikande och fågelskådning, vad vet jag. Roligt var det i alla fall, det måste väl ändå anses som det viktigaste? Det tycker jag!
DSC_9683
Dessvärre verkar jag dragit på mig en mansförkylning som tack för besväret, så vi får se om det blir någon Vätternrundan eller inte på lördag (jag bryr mig inte egentligen om jag skulle missa den, men nu när jag ändå tänkt köra så vore det tråkigt på något sätt ändå). Vi får hålla tummarna för att den stundande förkylningen bara var falskt alarm och att det går över fortare än fortast!

Halvvättern av bara farten

När jag ändå var ute i landet och cyklade i helgen (Siljan alltså) så passade jag även på att dra ner till Motala alldeles för tidigt igår morse för att även avverka Halvvättern.

Jag hade ingen grupp att åka med (eller en plats till +34km/h-gruppen hade jag visst, men där ville jag inte vara med och leka) men jag visste att två andra Fredrikshofsgrupper skulle finnas på plats. Så jag tänkte att man kan väl försöka bjuda in sig till någon av dom och hoppas att man är välkommen.

Och här är dom, hjältarna som bjöd in en främling en minut innan startskottet skulle gå (eller jag känner ju 3-4 stycken av dom sen tidigare men ändå snällt att man fick åka med så titt inpå start). Med tanke på att det var 10 mil kantvind sen så får man väl vara nöjd att man fick åka med så man fick lite vindskydd under dagen.
gruppbild innan start

Starten går…
DSC_9395 DSC_9400

Vi cyklar lite…
DSC_9533 DSC_9536

Vi fikar lite…
DSC_9582
DSC_9598

Sen gick vi tydligen i mål av bara farten..
DSC_9657 DSC_9675

Vad vore ett lopp utan en obligatorisk medaljbild?
DSC_9683Så, det var den snabba “berättelsen” (om nu 6 bilder kan kallas för berättelse) från loppet. Återkommer med den långa versionen inom kort, det här blev ju väldigt snabbspolat, fast loppet kändes så ärligt talat. Men det finns ändå massvis att skriva hem om.. det hinner ju hända lite på 5-6 timmar i sadeln.