För någon vecka sedan började ett videoklippet spridas på FB och sedan dess har det även funnits en inbjudan till att cykla samma runda (och behöva ta sig över samma lilla bäck). Tyvärr har jag inte haft möjlighet först idag….
Klippet som spreds är ännu värre, där står hon på näsan igen och blir dessutom totalt utskrattad av sin kära make.. love is sweet ;)
Det var ju inte optimalt att behöva ge sig ut i regn men det är ju varmt i alla fall, det kan man ju vara glad över åtminstone. Jag tycker det är tråkigt att det är så mycket vårväder redan nu, det kommer ju vara minst 2 månader till med grått väder, supertråkigt. Regnet upphörde dock ganska snabbt så det gjorde inte så mycket, mer lera i skogen bara!
Och lera fick vi, och “lite” vatten…
Planen var att möta upp Batman, Pawel, Johnny och Wincent ute på Järvafältet och sedan bege sig mot den berömda reflexbanan och bäcken. I mitt huvud var planen att mina bunny-hop-skills var så pass fulländade så att jag bara skulle segla över bäcken. Inga konstigheter. Planerna blev lite ändrad till en början då Wincent “scoutat” ut en ny potentiell reflexbana som skulle prövas först.
Pannlampståget på väg!
Den första potentiella reflexbanan var riktigt rolig och bjöd på fint flyt, det var lagom tekniskt och det gick att ta sig fram överallt utan att behöva oroa sig för att dö alternativt behöva kliva av cykeln. Här lyckades jag även tappa mitt bakhjul inte bara en gång utan två gånger inom loppet av 10-15 minuter. Jag vet inte hur det gick till och varför, men tydligen är det inte bara Piff som kan lyckas med den bedriften. Tack gode gud för bra konstruerade cyklar som ju faktiskt gör att även om hjulet lossnar i snabbkopplingen så ska det extremt mycket kraft till för att man faktiskt ska tappa hjulet helt. Båda gångerna hann jag märka det innan det blev någon skada skedd.
Eller var jag bara trött och fejkade så vi fick vila lite extra? Neeeee! Eller?
Johnny lyckades dessutom tappa ena halvan av sin framskärm ungefär där någonstans (eller det kanske var senare, det minns jag faktiskt inte) och fick köra resten av turen med den i ryggfickan i stället. Kanske inte lika effektivt men kanske skyddar mot ryggsprut i alla fall? Jag tycker “for the record” också att det bör nämnas att gruppens enda tjej var den som hade med sig rätt verktyg så Johnny kunde lossa sista skruvarna på sin havererade framskärm! Skärpning gubbar! Skärpning!
Eller var han också bara trött och behövde fejka lite haveri för att få vila?
Reflexbana 1 avverkades i rask takt och Pawel stod för dagens vurpa när han lyckades köra ner sig i en tvärgående vattenfylld skåra och sen landa på tvären på rygg, med cykeln över sig, rätt i plurret. Det såg verkligen ut som om han låg i ett badkar fyllt med vatten. Jag tror eventuellt att han fick frysa lite om rumpa och rygg resten av turen.
Sedan körde vi reflexbana 2 och den var minst lika rolig som den första. Resultatet i bäcken blev sådär för det var ingen som “vågade” testa att hoppa över den utan alla traskade på lätta ben rätt förbi. Jag var för feg helt enkelt, jag behöver lite mer stake. Jag tror ju att jag är hur tuff och cool som helst men det visade sig tyvärr bara som tomma ord. Jag måste jobba mer på det där. Borde jag ens erkänna det här i text? Kanske är dåligt för min image!
Det blev ändå en fin runda i skogen i mycket vatten och lera. Det är alltid roligt att cykla i lite nya spår och de här reflexbanorna saknade helt klart dom där femtiosju “när-döden-upplevelserna” som reflexbanan i Judarn bjuder på, det här var mer lagom helt ärligt. Judarn är rolig och utmanade, på gränsen till FÖR utmanande, här var det mer lagom utmanande och man behövde förutom bäcken aldrig oroa sig för att kör åt %#¤%#¤. Båda reflexbanorna har sina tjusningar men det var skönt att inte komma hem med tio nya monsterblåmärken efter cykelturen. Jag fick ett gäng “aha”-upplevelser under dagens tur och tror att min teknik har förbättrat sig avsevärt senaste veckorna. Stenar och rötter är inget problem längre, lyft på rumpan bara och var lätt på styret så kan man ju kötta över nästan vad som helst. Fantastiskt kul att inse och att det går framåt! Vi kommer bli totala MTB-freaks snart och Batman har till och med börjat prata CykelVasan..
På vägen hem konstaterades att både jag och cykeln var rätt leriga!
Den två mil långa transportcyklingen hem var onekligen dagens tyngsta. Jag tappade energi helt när ungefär 4-5 km återstod av skogscyklingen och jag tror att den enda anledningen till att jag tog mig hela vägen hem var för att jag hade sinnesnärvaro nog att smyga med mig mp3-spelaren i bakfickan. Lite musik räddar vilken semi-bonk som helst. Annars hade jag förmodligen legat på någon bensinmack i närheten av Järvafältet och pundat mjölk och kanelbullar just nu. Eller kanske svimmat tillsammans med Kitty i Batmans badkar. Oklart vilket som är mest trivsamt egentligen!
Sammanfattningsvis bara en härlig kväll i skogen i gott sällskap och inga vurpor (för min del i alla fall) äntligen! 63 km en torsdagkväll i mitten på februari får man anse sig mycket nöjd med!
