Lika bra att ta det från början, MEN HERREGUD HUR SVÅRT SKA DET VARA?

För det första så tycker jag inte om min MTB längre (men det är en annan historia, men den har gjort sitt i min ägo). Jag rullade ensam ner till starten för dom jag bodde med startade senare och den enda som skulle startat med mig dök upp med halsont och fick tyvärr stå över. Trots att solen lös och termometern visade över 10 grader så var det svinkallt om händerna att rulla utan handskar ner från Lindvallen till Vasaloppsstarten, men utsikten var ju magnifik så varför klaga?

Väl på plats så la jag min cykel i startfålla 12, hamnade förhållandevis långt fram så jag var nog lagom tidigt på plats. Sen blev det ett obligatoriskt besök i bajamajan (jag måste alltid gå på toa precis innan start, det är något psykologiskt, det måste göras bara).

När den långa långa långa kön avverkats så var det ungefär 15 minuter till start så jag bestämde mig för att gå och ställa mig i fållan bara, bättre att vara vid sin cykel när det börjar närmar sig än ute på fält. På morgonen hade jag behövt höja sadeln på väg ner mot start, men jag tänkte inte mer på det, jag trodde jag haft den lite för lågt bara.

Starten gick och mitt första mål för dagen var att ta det lugnt i den nästan 3 km långa inledande backen. Jag minns från i fjol att jag gick för hårt i början av backen och blev sedan omkörd av alla jag kört om i början av backen. Så i år tog jag det lugnt i början, men kände mig stark och pigg så efter ett tag kunde jag öka takten och backen gick mycket lättare i år än i fjol och det gick superfort att ta sig upp.

Tyvärr märkte jag redan här att sadeln gled ner och jag insåg snabbt varför. För när jag cyklade i förrgår så skulle jag höja sadeln lite, men jag lyckades inte stänga snabbkopplingen för egen kraft. När någonting som jag äger är skruvat för hårt så brukar jag alltid titta på min sambo med höjt ögonbryn och undra hur han tänkt nu? Han skyllde på EngelbrektsTuren och smuts i skruven och jag tänkte inte mer på det, vi lossade på skruven till snabbkopplingen (herregud, heter det så på sadeln ens #blondie?) och satte den på en nivå så att jag klarade av att stänga den själv. Jag insåg ju på CV idag att skruven antagligen var dragen så hårt för att sadel-j*veln åker ner annars. Jag stannade efter 12 km och höjde sadeln, men hade ingen insektsnyckel lättåtkomlig så jag tänkte att jag får gå in i depån om det fortsätter. Tyvärr gjorde de det… så i Mångsbodarna fixade (trodde jag) servicekillarna saken jättefort och jag kunde snabbt hoppa på cykeln igen.

Sen rullade det på bra, jag kände mig fortfarande pigg även om jag gick hårt och det var jobbigt för pulsen. Jag hade 2 minuter tillgodo i Mångsbodarna på fjolårets tid, tyvärr rök dom minuterna när jag var tvungen att stanna.
Dagens enda fältbilder… är svårt att fota på MTB-lopp (speciellt eftersom man vill använda de flesta släppa-styret-stunder till att äta eller dricka något).

Efter ett tag så glider sadeln ner IGEN, “SUCK, är det jag som är för tjock eller var servicekillen väldigt svag?” tänker jag snabbt och inser att jag nog måste stanna igen för det fungerar inte att trampa fort när man inte kan utnyttja hela rundtrampet och alla delar av benmusklerna. Suck. Rullar in i depån i Evertsberg och basunerar ut att jag behöver hjälp, återigen är dom snabba och den här gången ber jag dom dra åt extra hårt. Tyvärr sätter jag sadeln lite snett och för högt (idag var jag nästan papphammar) men jag tänker att det får vara så till mål, bättre lite för högt än flera dm för lågt. Lyckas slå den förhållandevis rakt åtminstone, så det var alltid något. Återigen var jag 2 minuter före på min tid i fjol i denna depå, men dessa förlorade jag på stoppet.

Sen är det bara kötta vidare, tyvärr börjar jag känna mig spak och sliten. Jag kör ändå på och det svarar, men det är väldigt jobbigt, väldigt mycket mer jobbigt än vad jag minns det som i fjol. När jag passerar Hökberg så har jag en minut tillgodo på min tid från i fjol och jag inser snabbt att det här blir nog tufft att slå. Jag är väldigt sliten och i fjol var jag väldigt stark på slutet och lyckades avsluta i en väldig fart.

Jag försöker köra på så hårt det går men när 11 km återstår så ger jag upp, det går inte, jag måste släppa ner och återhämta mig lite om jag ska överleva. Det håller i sig tills ungefär 5 km återstår och då kan jag trycka på lite igen. Jag inser att det kommer vara på håret mot fjolårets tid och att det ska till en monsteravslutning om jag ska fixa det. Jag känner själv att jag inte har någon energi alls för en monsteravslutning.

Trycker på så hårt det går, rullar i mål på 3:45 och missar min tid från i fjol med 1 minut ungefär. Inte riktigt vad jag tänkte och det känns väldigt tråkigt men jag hade inte kunnat göra så mycket annorlunda. Eller ja, inte skruvat på sadelstolpsskruven i torsdags såklart, men det är ju lätt att vara efterklok. Ur kroppen fick jag nog ut max och hade jag inte behövt stanna 3 ggr och fixa med sadeln så hade jag åtminstone varit några minuter bättre än 2014, men nu ville det sig inte riktigt.


Vet inte varför jag ser så glad ut i mål? Kanske var tidsmissen inte så illa ändå? Jag är rätt besviken men ingen mening att älta det här, det är som det är. Tittar man på resultaten så tror jag att det var sämre förutsättningar för att cykla fort i år jämfört med i fjol. Såhär ser det ut för mig och det är ju ändå en ganska stor tröst:

Totalplaceringen är ändå över 700 nummer bättre i år och jag blev 48e kvinna i år mot 85 i fjol. Så jag tror att det var många som cyklade långsammare i år än i fjol och därför så anser jag mig väldigt nöjd ändå. Jag är starkare, lättare, i bättre form och allmänt så mycket mer “cykla-snabbt-inställd” nu än 2014 så det finns inte på kartan att jag skulle vara sämre om förutsättningarna varit identiska. Det var en lite annan bana 2014, mindre asfalt nu och det gör stor skillnad, en del säger att det var längre i år men det håller min Strava inte med om, men någonting gör ju att jag kan vara 1 minut långsammare än 2014 men 700 placeringar bättre.

Men nu ska ni få höra om vad dagens RIKTIGA utmaning var, bussfärden tillbaka till Sälen med Vasaloppsbussarna. Jag bor ju i Sälen under helgen, i fjol bodde vi i Mora och åkte därför buss på morgonen till starten och det fungerade över förväntan så jag hade inga andra förväntningar nu än att det här går väl snabbt och smidigt. Nu skulle jag alltså åka tillbaka till Lindvallen där jag bor. Det går smidigt att köa, snabbt, jag lastar cykeln på lastbil (bubbelplastad såklart) och det går smutt och sen hoppar jag på bussen. Tyvärr fanns det bara plats på våning 2 och näst längst bak men vad gör väl det tänkte jag. Vi sitter en kort stund och folk börjar klaga på att det varmt, ni vet “men kör då så vi kan få lite AC” och jag håller med för det är rätt varmt när vi väntar.

Bussen åker iväg, busschauffören förklara att det tar nog en stund innan det blir kallt på riktigt “ni är många och varma och det är mycket luft att kyla och bla bla bla“, men visst tänker jag, “han har säkert rätt“. Vi åker, busschauffören förkunnar att vi ska åka den “lilla” nätta om vägen via Malung(!) till Sälen på grund av trafikläget på Vasaloppsvägarna. Visst, låt gå, jag hade ju inte bråttom direkt. Sen börjar helvetet på jorden (men typ i alla fall), AC:n kommer aldrig i gång, det blir bara varmare och varmare, folk börjar svettas rejält, jag märker själv att det rinner om armarna och ansiktet. Jag mår dessutom lite illa, jag har inte ätit något efter målgång, och tänker att fortsätter det såhär mycket länge till så svimmar jag. Jag har tyvärr inget vatten kvar i camelbaken heller så det är bara “suck it up”. Efter en stund börjar rutorna imma igen på bastubussen, personen framför mig som är en av dom stackarna som duschat innan dom hoppat på bussen börjar torka av sig med bussgardinen och jag förstår honom. Jag är glad att jag valde att åka i cykelkläderna, för det är bara hem och byta om för alla som duschat. Folk börjar klä av sig, det är fler personer utan tröja än med. Jag närmar mig bristningsgränsen och tänker att snart måste jag göra något för annars kommer jag verkligen kräkas och svimma, jag har svimmat en gång i mitt liv och jag minns precis känslan och det var precis samma känsla som i bussen. Busschauffören har nog fått ta emot “lite” klagomål för när vi närmar oss Malung så ropar han ut att han ska försöka fixa AC:n genom att stanna på en mack. Hjulen hinner ju knappt stanna innan folk börjar kasta sig ut, det är verkligen en befrielse att lämna bussen.

Vi köper läsk och isglass, jag fyller min camelbak med vatten. Dessvärre fortsätter min papphammardag för jag vet inte hur det gick till, men när jag sätter mig i bussen igen och lutar mig tillbaka så klämmer jag i princip ut allt vatten över ryggen och ner i cykelbyxan. PapphammarKarro orkar inte bry sig utan tänker att det blir väl svalt och skönt ett tag bara. AC:n går tyvärr inte igång men glass och läsk hjälpte lite och jag överlever turen (med nöd och näppe). Dessutom insåg jag när jag steg av att självaste Bröderna Sedin (hockey FFS) sitter på raden bakom. Inte ett uns gnäll hörde man från dom under hela resan, norrlandsgenen gissar jag.

Jag inser såhär i efterhand att bastubuss-storyn kanske har lite “you had to be there”-stämpel över sig men jag tycker ändå det är en historia att återge. Tror det är en 2h´s resa som vi som var med sent kommer glömma. På riktigt så var bussresan mer plågsam än loppet och då körde jag ju ändå slut på mig på loppet. Det kanske förvisso hjälpte till att göra bussresan så illa….  .. .