Tänkte att jag skulle runda av Haute Route hysterin med ett inlägg om veckans sista etapp. Dagen började med lite onödig stress, saken var den att på föregående etapps sista klättring så punkade jag. Precis när jag rullade över toppen så fick jag världens explosionspunka (tack och lov för att det inte skedde utför) och lyckligtvis stod Mavic-bilen på toppen och gav mig ett nytt hjul bara. Kändes rätt PRO att punka, få ett nytt hjul, fortsätta till mål och där få tillbaka sitt hjul med ny slang.

Problemet var bara att på kvällen när jag kom tillbaka på hotellet från restaurangen så var det punka igen. Jag tog loss däcket och hittade en stor reva i däcksidan och insåg att det här däcket är kört. Det är faktiskt andra gången jag fått hål på exakt samma sätt på mina Continental GP4000S II med orange däcksida så nu kommer jag nog sluta med färgversionen av dessa däck. Jag har aldrig haft detta problem med de helsvarta.

Jag hade såklart inget extradäck med mig och ingen av mina vänner som bodde på samma hotell hade något så det var bara ställa klockan extra tidigt för att besöka Mavic-gänget, IGEN! Sagt och gjort så drog jag dit på morgonen och typ 5 minuter innan start var allt färdigt och fixat med ett nytt däck och jag kunde ställa mig i startfållan.

Dagen till ära så var det tidtagning från km 0(!), kors i taket och halleluja! Vi skulle börja med att klättra uppför Passo Giau och det betydde 16.5 km rätt uppför från Cortina där vi startade. Av någon anledning så hade dom markerat att sista åkare skulle nå toppen efter 1h40min och det betydde ett snitt på 10km/h och det gjorde mig lite orolig för att jag visste att sista 8 km av klättringen skulle det vara 8-10% stora bitar. Jag är inte så snabb på att klättra när det är brant, då är 10km/h väldigt högt. Jag kände mig lite orolig men tänkte väl att det löser sig nog och idag kommer dom nog inte plocka av folk.


Det var en fantastisk fin morgon när vi lämnade Cortina och satte av mot Giau. Klarblå himmel och krispigt i luften. Under gårdagen och natten så hade det verkligen regnat ut och spruckit upp. Prognosen sa 5 grader på morgonen och 24 vid målgång, jag valde därför kort-kort med väst och tänkte att jag får väl frysa lite på morgonen. Det blev rätt kylslaget och när temperaturen för första gången på veckan visade minusgrader så saknade jag mina vintercykelskor rätt mycket. När vi lämnade skuggan i skogen och närmade oss toppen och fick sol på oss igen så steg dock temperaturen från minus till närmare 4 grader och det kändes genast mycket varmare.

Jag klättrade på bra och hade en bra morgon trots att jag kände mig lite seg och trött på att cykla. Det blev brant bitvis men det var så korta partier så det blev aldrig riktigt jobbigt, man fick hela tiden avlastning och återhämtning mellan de brantare partierna. Klättringen var 1 km längre än utsago och det var den lilla mariginalen som gjorde att jag inte hann upp på 1h40min utan hamnade på 1h42min. Men tidtagningsmattan låg kvar när jag nådde toppen och jag hade väldigt många efter mig så jag hade redan insett att den där tiden var tagen ur luften och betydde ingenting.

När jag nådde toppen så var det ett enkelt val att inte stanna, jag hade inte druckit något ur mina flaskor, behövde inte vila och hade energi i fickorna så det behövdes ingen påfyllning. Dessutom var temperaturen inte så inbjudande till ett stopp. När jag nådde toppen hade jag placering 329 av 357.

När jag började rulla nerför så stod två av säkerhetsmc-gubbarna och varnade för is på vägen och det kändes lite olustigt att rulla ner på racer med is på vägbanan. Det var dock bara is första biten och sen mestadels torrt så det kändes tryggt och säkert att blåsa på utför. Tyvärr blev det ju bisarrt kallt här, svinkallt och inte alls sommarväder. Det blev inte bättre när vi nådde dalen heller utan det var verkligen sjukt kallt en ganska lång bit. Nu väntade en lång bit med relativt flack terräng och mestadels utför. Äntligen någonting som passar mig tänkte jag! Jag hade extremt bra flow och körde på riktigt bra den här biten, äntligen tidtagning på delar av banan som är till min fördel.

Dagens bästa stund var när jag passerade en amerikanska som tidigare under veckan åkt förbi mig och sagt rätt märkliga saker. Bland annat så cyklade hon om mig en dag och skrek “you won´t finish last because I did not finish yesterday“. Helt taget från luften och som om jag cyklar omkring och tror att jag ska bli sist. Sjukt nedvärderande även om hon kanske inte menade det så illa som det lät. Eller så gjorde hon det.

Efter 50 km kommer ännu en depå och jag har fortfarande så gott som fulla flaskor och energi i ryggfickorna så jag blåser förbi igen, finns ingen mening att ödsla tid i någon depå. Det är ju sista dagen så det är bara tömma allt och spara ingenting.

När jag når foten av veckans absolut sista klättring så har jag cyklat upp mig från plats 329 till 277 och det kändes jätteroligt att äntligen få cykla om lite folk.

Klättringen i sig är inte så mycket att säga om sen, inte ens 10 km och inte brant någon enda gång. Tror snittet låg på runt 3.5% och det märktes, dessutom fick vi lite utförsåkning mitt i så det blev återhämtning med jämna mellanrum. Jag försöker köra på så mycket jag kan för jag vet att alla jag kört om antagligen är bättre klättrare än vad jag är. Några passerar men inte så många hinner ikapp vilket är kul.

På toppen går jag i mål som 283 (av 357) så det är bara 7 placeringar som jag förlorade på klättringen. Helt ok för att vara mig och roligt att avsluta på topp ändå!

Amerikanskan går i mål långt efter mig och jag känner mig väldigt nöjd med att ha visat henne på cykeln varför jag “won´t finish last” och att det definitivt inte har något med att hon eventuellt DNF:at någon dag att göra!


Efter sista klättringen så följer 22 km transport till den avslutande mållinjen (bland annat denna magiska utförskörning på bilden ovan!). Ska man följa dom påhittade reglerna från igår så kunde man väl tagit en buss till den. Men med strålande sol, utför och närmare 30 grader så kändes det rätt lyxigt att få myscykla ner till veckans sista mållinje och Race Village i Conegliano. Sen väntade ju ytterligare 50 km cyklande i smågrupper ner till Venedig (eller Mestre för att vara exakt).


Jag passade på att ta årets medaljbild tillsammans med Magnus Bäckstedt. Han skulle ju cykla hela loppet men blev förkyld och bröt första etappen och har sen bara fått hänga runt i InfoCrank-tältet. Till saken hör att jag även fick möjlighet att köra med en wattmätare från just InfoCrank på grund av Haute Route. Dom sökte några #MyPower-riders under sommaren och jag blev en av dom lyckligt utvalda.

Upplevelsen toppades med att jag numera är ägare av Magnus halvt knappt använda 52/36-klingor (han hade bara använt dom på halva första etappen av detta lopp). Dessutom var 52:an signerad när den nådde mina ägor, frågan är nu om jag verkligen kan använda den? Det går väl inte? Det känns som en mindre skymf att slita och nöta bort signaturen från den. Skickar ett tusen tack till VerveCycling/InfoCrank i alla fall, ovärderlig present och en ära att få ta över Magnus klinga!

Måste nämna att jag totalt hamnade på plats 292 av 318 som fullföljde hela veckan (vi var närmare 400 som startade så rätt många fick DNF en eller flera dagar). Min sämsta placering var väl 368 (bergstempot, inte alls min grej att pressa upp för ett enda berg) och min bästa placering var gårdagens 283 (ok klättringar, inte så branta eller superlånga och en lång bit på platten gynnade mig här). Bland tjejer blev jag som tidigare nämnt nummer 15 av 24 startande (kan tilläggas dock att vi endast var 16 som fick en sluttid så 8 (en tredjedel) av kvinnorna DNF:ade).

Jag är supernöjd, både med min prestation och veckan i övrigt. Visst finns det en del minus och lite negativa minnen men det kan man ju inte hänga upp sig på.

Nästa år blir det med största sannolikhet stordåd DELUXE och sen rundar jag av min åka-runt-i-bergen-“karriär” och trappar ner lite på detta. Det kostar för mycket och tar för mycket tid för att det i längden ska vara värt. Minnena och upplevelserna är ovärderliga och kommer vara med mig för livet, men cykel är inte hela livet (bara nästan).

Idag var det dags för en riktig misärdag, regn redan från start och inte skulle det bli bättre under dagen. Utan prognosen var kallt, kallt, kallt och regn, regn, regn. Värmde upp med regnskydd innan starten bara för att slippa starta blöt i alla fall.

Det blev tyvärr inte så många bra bilder idag. Det var inte så ofta man såg något runt omkring sig utan det var oftast rätt dimmigt. Lite tråkigt att missa alla fina vyer. 3 klättringar stod i alla fall på schemat för dagen, detta på en etapp på 140 km totalt.

Sen följer bara världens misärdag på alla sätt och vis, först är det 51 km transport till första tidtagningsmattan. Därefter 31.5 km klättring till Passo del Sella, det börjar väldigt jobbigt och brant och benen gör sig påminda. Lyckligtvis klämmer man av rätt många km sedan i en dalgång som är precis lagom brant, mer som ett motförslut. Därefter följde ungefär 10 km riktig stigning till toppen av klättringen.

Det regnar om vart annat, i början av klättringen är det äntligen uppehåll efter vi har cyklat första milen i regn. Men tyvärr håller det inte i sig speciellt länge utan det börjar snabbt regna igen. Tyvärr är det inte så varmt heller, 8-10 grader i början och ju närmare toppen på strax över 2200 meters höjd desto värre blir det.

När 10 km återstår så cyklar vi igenom en liten by där ett stort svenskgäng på kanske 8-10 personer får syn på min svenska flagga på nummerlappen. Sen följer “heja Sverige friskt humör” högt och ljudligt och det känns välbehövligt med lite pepp. Jag har ingen bra dag, jag har ingen energi kvar och vill helst av allt bara sova ett dygn eller två. Precis i utkanten av byn börjar det regn och temperaturen sjunker, “10 km to summit“-skylten dyker upp och jag vill börja gråta. Jag vill inte cykla mera. Definitivt inte i regn. Hela vägen upp är en enda misärresa, det är kallt, regnigt, jag är omotiverad och trött. Är helt obegripligt hur jag lyckades nå toppen egentligen. Att börja dagen med 31.5 km uppför är åtminstone 21.5 km för mycket.

När jag når toppen så kommer en funktionär fram till mig och jag blir lite orolig. För på vägen upp har jag sett både “end of timing”-bilen och en buss från Cortina (dit vi är på väg) märkt med “reserverad”. Jag funderade en lång stund på om det inte är så att man börjat bussa hem folk som inte klarar av vädret. Jag funderade även på om dom flyttat bak cut-off:en jättemycket på grund av vädret. Funktionären inleder med “Karolina, we have a change in the race” och jag får ännu mer panik och tänker att nu är det kört, 7 etapper 2014 + 5 etapper i år men nu är det slut, jag har fallit på mållinjen..

Men polisen har tvingat dom att ta bort tidtagningen på sista klättringen så när vi når topp nummer två är loppet över för idag. Han poängterar dock noggrant att man fortfarande måste cykla samma väg till mållinjen i Cortina och det inser ju jag också.

Utförskörningen till andra klättringen är vidrig, det är 4-5 grader och det regnar såklart när jag ska utför. Det är så kallt om händerna fast jag har vinylhandskar ovanpå mina vanliga handskar. Vinylhandskarna var för övrigt räddningen idag, så fort jag började klättra uppför igen så blev det snabbt bastu och jag fick upp värmen i händerna igen.

Andra klättringen är kort, bara 6.5 km och inte så brant och den går förhållandevis bra och snabbt att ta sig uppför. Efter starten på dagen så är 6.5 km ingenting, ingenting verkligen! Jag är väldigt nöjd när jag når toppen och vet att dagen är officiellt över, nu behöver jag bara cykla i mål men fort behöver det ju inte gå.

När jag lämnar topp nummer två och ska köra de sista 50 km hem (varav 11 km är en klättring) så ser jag väldigt många som hoppar in i bilar och lastar upp cyklarna på taket. Det är några touring-företag här och ett av dom fyller taket med 7-8 cyklar. Jag anar att det inte är så att dom brutit utan att dom helt enkelt bara slutar cykla eftersom tidtagningen är slut och dom har möjligheten.

Jag ägnar åtminstone 10 km av dagens sista klättring på 11 km åt att vara så irriterad och arg på det här. Jag tycker dom ska ha en DNF men jag förstår ju att det aldrig kommer ske. I mål visar det sig mycket riktigt att dom fått ok att sluta cykla när tidtagningen tog slut. Fast jag och många andra blev tillsagda att “ni måste cykla till mål” och vissa andra inte ens fick meddelandet om att sista klättringen inte var med i tidtagningen längre. Tyvärr har Haute Route Dolomites en ny Race Director i år och det fungerar inte alls, jag är jättebesviken på allt som varit fel den här veckan. Det är kontraster mot Pyrenéerna i fjol där allt verkligen var PERFEKT. Pyrenéerna i år var också bra säger dom som varit där, så jag skulle nog definitivt rekommendera att åka dit och definitivt inte att åka hit för här är det bara för mycket kaos.

Oavsett så känner jag mig nöjd med att ha cyklat dagens etapp på 140 km från start till mål. Jag tog inte bilen när tidtagningen var avstängd och jag gav inte upp på grund av vädret. Jag är ju här för att cykla, även när det är jobbigt, det hör liksom till.

Cykeln fick sig en sedvanlig dusch sen… hotellpersonalen måste älska cyklister!

Placeringsmässigt så har jag ju tagit mig in på topp-200 och äger nu placering 297 i totalen! Bland tjejer är det fortfarande 15! Har en timme till den framför mig och den bakom mig är 30 minuter efter så det kommer nog inte hända något mer där.

Väldigt många har DNF, bland tjejerna är vi bara 16 kvar, det var 23 i början av veckan! I totalen tror jag väl runt 50-60 försvunnit längst vägen, så lite tufft är det väl ändå.