Idag var det bergstempo på schemat, 13 km med tidtagning och 9 km transport innan som inte räknades med i själva tempot. Passet vi skulle uppför var Passo del Bernina.
Det bästa med dagen måste ändå ha varit SOVMORGON! Min call time var 10.00 och då var det start för de första 75 personerna, jag sov till strax innan 8 och kunde ta det lugnt på morgonen. Drog upp gardinerna och såg utsikten utanför fönstret för första gången (igår var det mörkt när jag tittade ut), tyvärr syntes inga berg på grund av dimman men däremot detta urschweiziska hus. Ännu mer tyvärr regnade det.
Ganska exakt klockan 10 så lämnade jag och cykeln hotellet för att rulla mot start och två minuter senare var jag där och ställde mig i kö. Temperaturen var väl runt 12 grader och jag velade länge om jag skulle ha västen på eller av, men eftersom jag hellre ville klättra i Sverigetröjan (när blev jag så fåfäng?) så skippade jag västen. En kille bakom mig i kön frågade skämtsamt om jag förväntade mig varmare temperaturer uppe på toppen som låg en bit över 2300 meter. Jag tänkte att västen går ju alltid att sätta på igen och det är ju inte som om den gör hela skillnaden i världen heller.
Uppe på startpodiet blev jag igenkänd av (nu skulle jag vilja skriva kvinnans namn, men det har ju glömt, men hon var med i Pyrenéerna ifjol också) och hon frågade om jag inte skulle komma tillbaka för två Haute Route nästa år. Jag svarade något i stil med “Well, I might, you never know” men tänkte väl att varför inte komma tillbaka för TRE? Men det ska man ju inte tänka på här, nu var det fokus dagens etapp och bergstempo.
Vi startade med 20 sekunders mellanrum och det regnade rätt friskt när jag gav mig iväg, men inte så farligt kallt utan helt ok och jag saknade inte västen så mycket.
Nu blir det här en rätt kort historia men det var ju å andra sidan bara 22 km vi klättrade idag. Det regnade i varierande grader hela tiden, det duggade lite ibland och ibland regnade det på lite mer men ändå helt ok. Det blev kyligare och kyligare ju längre toppen man kom, temperaturen låg stadigt någonstans mellan 8 och 6 grader. Det var en klättring som passade mig utmärkt, inte så brant utan väldigt lätt lutning och snittlutningen låg väl under 5% till och med tror jag. Jag passerade en del som startat innan och på slutet blev jag dock lite mer passerade av nästkommande startgrupp.
Det var skönt att nå toppen efter strax över 1h totalt ute och det kändes väldigt skönt att vara i mål för dagen. Jag hade tur och det sprack upp lite precis när jag gick över mållinjen, det slutade till och med regna för en liten stund vilket var skönt. Men eftersom det var så kallt och jag var genomblöt så var det inte på tal om att stanna kvar. I fjol uppe på toppen av Tourmalet stannade vi alla på toppen och väntade på varandra och fotograferade oss med mera men här ville ingen vara kvar på toppen.
På med vindvästen och sen dags att snabbt bege sig utför igen. Ju längre ner jag rullade desto mer började det regna och jag tyckte synd om dom som var på väg upp. Jag försökte ta några fotografier på vägen ned men efter bara någon km var mina händer isbitar så jag la snabbt undan kameran och höll krampaktigt i styret istället. Tyvärr märkte jag även här att min bakbroms inte riktigt fungerade (idag igen, fast jag hade en annan cykel igår), jag stannade och kollade på den men såg inget uppenbart fel och klossarna gick ju emot fälgen så jag förstod inte vad som var fel. Eftersom det var svinkallt och jag var stelfrusen så hade jag ingen lust att undersöka saken vidare utan rullade vidare och förlitade mig på frambromsen och att hålla en låg fart och långt avstånd till allting framför mig, det gick rätt så bra.
Det var vidrigt kallt, hela vägen, fruktansvärt, jag trodde aldrig det skulle ta slut. Det spöregnade ju längre ner jag kom och jag tyckte verkligen synd om dom som var längst ner i klättringen, dom fick verkligen spöregn hela klättringen. Händerna hade slutat fungera sen länge så det var bara hålla sig så långt ifrån framförvarande som möjligt för det fanns knappt några bromsar och definitivt ingen snabb reaktionsförmåga i händerna.
Hur jag ska lösa situationen till imorgon då det finns regnrisk i kombination med låga temperaturer vet jag inte riktigt. Niels har köpt diskhandskar, jag vet inte om det hjälper mig? Jag har ju långa fingrar på mina handskar och det är grymt, men dom är inte vattentäta och i kombination med kylan så blir det för kallt. Dom fungerar i Sverige när det är kallt och regnar (men då är det ju oftast ändå en bit över 10 grader). Kanske inte skadar att testa diskhandskar åtminstone?
När jag kom ner till St Moritz så tog jag snabbt beslutet att “f*ck Race Village, jag ska till hotellet och duscha och bli varm innan jag sätter mig ner och äter och bokar/går på massage“. Sagt och gjort så hoppade både jag och cykeln in i duschen och värmde upp oss. Fördelen med Kråkslottet är ju att eftersom det inte finns någon reception så finns det ingen som kan skälla på dig för att du tar upp cykeln på rummet. Däremot hade någon städat mitt rum under dagen så det finns faktiskt människor i byggnaden?
Dagens tips är mina grymma skoskydd som jag köpte precis innan Haute Route, jag var förbi CykelCity för att köpa några vanliga regnskydd. Det enda som fanns i svart var dessa och jag hade ju inte köpt dom om det funnits några “vanliga”. Det är rent gummi, påminner om diskhandskar, dom sitter tight runt fotleden så allt vatten som kommer på dina ben inte rinner ner i skorna. Däremot kraschade jag ju hål i båda två igår så det kommer ju in vatten genom hålen som jag tillverkat själv men det är ju en annan sak.
Imorgon är det TVÅTUSENMETERSDAGEN och STELVIO!!!!
Vi kommer alltså vara “där uppe” mest hela dagen och går bara ner på någorlunda normal höjd innan vi tar oss an Stelvio. Jag avvaktar väderprognosen på kvällens breifing innan jag får panik över min handsk-situation. Ryktet säger dock att det kanske åtminstone blir 8-10 grader där uppe och till och med lite SOL! Fast även lite regn, men dugg går bra, det är spöregnet som är för mycket. Den som lever får se!
Mer om det senare…
