La Marmotte 2015 närmar sig

Snart är det bara en vecka tills vi (22(!) hela personer) åker ner till Frankrike och Bourg d´Oisans för att njuta av en veckas alpcykling innan det är dags för La Marmotte den 5/7. Det tråkiga för den här gången är att bansträckningen inte är den klassiska “vanliga”. En vägtunnel höll tydligen på att kollapsa(!) på vägen nedför Galibier så den vägen har varit stängd sedan april. Så man har fått ändra om, det blir ingen klättring upppför Telegraph och Galibier utan vi kommer få njuta av Col de la Croix de Fer istället.

Ärligt talat så höll jag på att göra ner mig när jag cyklade i dom där tunnlarna utför Galibier i fjol. Jag är inte rädd när jag kör utför, aldrig någonsin, det är det bästa som finns. MEN det är någonting med att köra utför i långa tunnlar utan belysning och med övriga trafik runt omkring. LIVSFARLIGT säger jag, men ingen har ju dött hittills så det är säkert bara jag som har dåliga nerver. Men det är hur som helst bisarrt läskigt, till slut när man bara ser mörker så tappar man känsla för vad som är rakt fram och det där ljuset långt långt bort ger minimalt med hjälp. Korta tunnlar där man ser slutet är inga problem, men långa tunnlar är bara läskigt, känslan när man inte vet vad som är rakt fram längre och det bara är mörkt runt omkring är INTE trevlig. Men nog om det.

Ny bana:
nouvelle-carte-modlise-marmotte-2015 profil-marmotte-2015-new

170 km och 5100 höjdmeter i ett nafs!
Man har alltså lyckats kapa 4 km och lagt till typ 300 höjdmeter i och med den nya banan. Så egentligen finns det ingenting att klaga på, men det kommer ju inte gå att jämföra sig mot i fjol (vilket leder till slutsatsen att vi kommer köra loppet även 2016). Däremot är det grymt att sista anhalten, Alpe d’Huez är kvar, det är ju nästan den man kommer dit för. Att få köra runt den där banan och överleva över 4000 höjdmeter och sen “bara” ha Alpe d’Huez kvar är magiskt (eller Läs: Jobbigt, väldigt väldigt jobbigt).

Jag tror det kommer bli roligt, jag satsar på SUB10, det funkade ju på Vättern så det borde väl funka här också? Förhoppningsvis, jag är ju ingen bergsget så om det nu bara blir SUB10h30min så är det också ok, det är faktiskt ok med “bara” SUB11 också. Men sen är det inte längre ok, jag måste ju vara bättre än mina 11h32minuter i fjol (då fikade jag väldigt mycket, mest på grund av rädsla att ta slut, i år vet jag att jag inte kommer ta slut så det kommer bli minimalt med fika). Eeeh, helt ärligt nu, bara jag kommer i mål är jag nöjd!

10 dagar till avresa!
DSC_3899-1
Blir det orange lysmask i år igen eller inte? Återstår att se…

“Det viktigaste är inte att vinna utan att deltaga”

Ni vet den gamla klyschan “det viktigaste är inte att vinna utan att deltaga“? Hur många av oss har inte skrattat lite hånfullt åt den och tänkt att “vad f´n, klart det är viktigt att pressa sig, slå personbästa, slå världsrekord varje gång och vinna“. Jag tror de flesta av oss har tänkt så både en och två gånger.

Såhär i Vätternrundantider är det lätt att förblindas av just det där med “att vinna”. I kretsarna jag befinner mig i så är det mer “rätt” att slå rekord och pressa sig till stordåd än att “bara” cykla. Att “bara” cykla kan snarare vara lite mer uppseendeväckande, “men kom igen, vad gör du i den där slögruppen, bättre kan du väl? SUB10? VA? Vad håller du på med?” o.s.v. Det är mer regel än undantag att spy i diket och sen cykla vidare som ingenting har hänt. Och jag säger inte att det är någonting fel med det, det är ju skitkul att slå rekord, att pressa sig, att bli lite bättre för varje gång och att se hur långt det går att pressa sig själv.

Personligen så har det inte varit möjligt att pressa mig själv på cykeln på ganska länge. Efter Vätternrundan 2013 när jag, för att kroppen och framför allt benen började strula så jag helt plötsligt inte orkade någonting, fick kliva av redan innan Jkpg för att det inte fanns något mer att ta av, så gick luften ur. Det tråkiga är att luften tyvärr aldrig riktigt kom tillbaka efter det. Jag letade länge efter en lösning på vad det var för fel på mina ben, varför jag fick mjölksyra bara av att närma mig ett motförslut, varför jag blev ifråncyklad av personer som jag tidigare cyklat ifrån, varför benen sa ifrån, varför jag inte klarade av att pressa mig själv länge. Det gav ingen vidare energi när det dessutom blev ifrågasatt av träningskompisar, när jag fick anmärkaningar på att “det är bara mentalt, kom igen nu” och när jag följde med på “lugna” rundor och blev lämnad ensam, hade den sista lilla luften inte gått ut innan så gjorde den definitivt det efter det.

Det följde en tid med läkarundersökningar, naprapater, massörer, kiropraktorer, blodprover, alla möjliga konstiga undersökningar, magnetröntgen o.s.v! Men nej, det fanns inget medicinskt fel på mig, “kanske var det mentalt ändå då“?

Fast jag hittade lösningen på mina benproblem vintern 2014 och lyckades efter intensivt rehabiliterande i nästan 8 veckor bli kvitt alla problem (tack Access Rehab och David Felhandler). Så hjälpte det inte i längden. Intensivt rehabiliterande betydde i detta fall 2 olika övningar, den ena skulle göras fyra ggr om dagen och den andra en gång i timmen, VARJE veckan timme, VARJE dag i veckan, tills det blev bra. Jag var motiverad och det var lätt att göra övningar och sköta sig. Det blev bra, helt otroligt och jag var så nöjd. Jag slutade med övningarna, jag hoppade upp på cykeln och skulle pressa mig själv till stordåd igen men nej, ganska snabbt gick det upp att det skulle inte funka den här gången heller. Hade jag bara varit lite smart, haft lite mer hjärnceller och inte börjat med att pressa mig själv, utan fortsatt med övningarna och taggat ner, så hade det säkert blivit roligt att cykla igen och benen hade säkert fortsatt fungera och det hade säkert gått att bygga upp till stordåd på sikt. Energin och glädjen hade kanske kommit tillbaka, men det fanns inget fokus på att hitta dit, det fanns bara att fokus på att göra stordåd. Äntligen var problemen borta, nu skulle jag få köra skiten ur mig igen, YES!

Helt ärligt så var det under 2014 faktiskt nästan aldrig roligt att cykla i grupp, det fanns alltid den här oron för att bli ifråncyklad, för att benen inte skulle fungera, för att jag inte skulle orka, för att jag inte hade energin och kraften, för att jag skulle vara sämst, igen. Jag slutade cykla med människor, jag slutade defintivt cykla med mina vänner, för det var aldrig någon som ville cykla på mina villkor och är man energilös och omotiverad vill man ju inte ha sympati-snigel-cykling på schemat. Det var roligare att cykla själv.

Tycker man att någonting är tråkigt, så är det svårt att motivera sig att gå in en relativt lång rehabilitering igen för att man ska komma tillbaka. Så jag försökte aldrig att göra något mer åt mina problem, det fanns faktiskt ingen energi, jag slutade bry mig bara. Jag kunde ju cykla, om än inte så fort och mestadels på egna villkor, men det viktigaste var ju egentligen att det gick att cykla, även om det inte var på det sättet som jag kanske ville innerst inne.

Eftersom jag är ganska korkad (Läs: rejält dum i huvudet) så anmälde jag mig ju till alla lopp igen för 2015. Återigen skulle det göras stordåd. “Yes, NU måste det väl funka?”. Det är ju lätt att tänka, när man har problem, att om jag bara försöker igen så löser sig allt av sig självt. Det är lätt att glömma bort att man måste göra jobbet för att bli av med sina problem, tiden löser sällan problemen åt en.

Jag skaffade tidigt under hösten en cykel-PT, “för nu attans ska det cyklas“. Sen gick min far bort och det tog mycket tid och energi, men jag lyckades ändå träna på relativt hyfsat. Jag hade fortfarande problem med benen, för inte la jag någon energi på att göra några rehabövningar, jag hade ju en coach och ett schema att sköta liksom? Jag skulle ju göra stordåd, utan att ha tagit tag i mina problem, IGEN!

Sen vet jag inte vad som hände, men i tidig vintras efter en helg bortrest med jobbet så kom jag hem, slutade bara tvärt träna, ett uppehåll som höll i sig i 10 veckor och samtidigt bestämde jag mig för att jag ska inte köra några subgrupper, eller lösa tävlingslicens, eller göra någonting annat med stress och press under 2015. Mallorca-resan i påskas blev som en omstart, jag var lite orolig innan eftersom jag inte cyklat eller tränat på 10 veckor, men det funkade bra ändå. Jag behövde aldrig pressa mig, jag kunde “bara” cykla.

Tyvärr har jag inte haft någon energi och motivation för att ta tag i min rehab igen, jag har gjort något halvhjärtat försök här under våren men det har inte blivit så seriöst som det måste vara. Men jag bara måste säga att efter de senaste veckorna så är det ÄNTLIGEN roligt att cykla igen!! Äntligen! Det är roligt, med andra personer, jag är inte rädd för att någon ska cykla ifrån mig. Jag kan köra en fartsträcka med en långsammare grupp och acceptera att jag inte är först i mål, det gör inget. Det är roligt ändå, det har det inte varit på nästan två år.

Eftersom det viktigaste för en cyklist efter ett lopp är att berätta vilken tid man fick, så är jag himla nöjd över att jag har sänkt mina personsämstan rejält på alla lopp jag deltagit i år. Jag tror faktiskt jag sänkt personsämstat på Siljan, Halvvättern och Vätternrundan med mellan 1h10 och 1h30 min! Det är väl inte så illa, egentligen? För ett år sedan hade det varit otänkbart, “men herregud, jag kan väl inte ha dåliga tider registrerade på mitt namn?”. Det var ett otänkbart scenario, då hade jag hellre struntat i att cykla helt.

Men nu är inte tiderna det viktigaste, längre, utan att det är roligt att cykla igen och framför allt att det är roligt att cykla i grupp och cykla med andra personer. Det är befriande att varje träningspass inte handlar om vem som kan hänga av flest personer, utan att det handlar om att cykla, tillsammans. Ja, det här kanske låter “smörigt” för många av er som läser, men det struntar jag i, för även om jag älskar att pressa mig också och köra slut på mig så måste ju kroppen och benen vilja det också, det spelar ingen roll vad jag vill om kroppen och benen säger ifrån. Jag försökte så länge komma tillbaka till “pressa skiten ur mig“-nivån och insåg väldigt sent att jag borde ha fokuserat på att bara finna glädjen i att cykla så skulle det antagligen ge energi för att bli kvitt mina problem på riktigt.

Men oroa er inte, jag SKA cykla Vätterrundan nästa år.. det SKA gå snabbare än SUB10 som årets runda blev. Det faktiskt gå så fort som SUB9, jag nådde ju bara 9.02 och hade ni frågat mig för ett halvår så hade väl SUB8 eller SUB7 varit “the way to go” men för att det även fortsättningsvis ska vara roligt att cykla så gäller det att skynda långsamt med att pressa sig. Förhoppningsvis räcker energin över att det är roligt att cykla igen, till att sköta mina rehabilitering tillräckligt många veckor framöver för att benen ska bli bra igen. Och när dom väl blir det, så ska jag definitivt inte sluta med rehab:en och börjar cykla snabbgrupp 10 gånger i veckan (det är fritt fram att dunka mitt huvud i en vägg och fråga om jag är dum i huvudet på riktigt i så fall).

Och blir det mot förmodan aldrig bättre än såhär framöver, så ska jag nöja mig med det faktum att jag faktiskt kan cykla i max ungefär 30-32km/h-snitt och det räcker väl ganska långt egentligen? Randonneurerna är väl ganska trevliga annars, egentligen?
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vätternrundan 2015 i förkylningens tecken

Gör “en klassiker” och bjuder på ett bildkalas och återkommer med några ord om själva loppet lite senare. Kan i alla fall meddela att jag bestämde mig för att cykla trots förkylningen, provade lite fredagkväll och det kändes lugnt. Startade med approachen att om pulsen är hög, skenar, eller i övrigt onormal så kliver jag av direkt. Men pulsen var helt normal och mitt största problem var att rösten var typ obefintlig och att jag snuvade rätt rejält men ingenting annat.

Rullade i en lugnare grupp, hoppade in i Täbys SUB10GT-grupp och det var precis lagom (hade inte kört en snabbgrupp med förkylning i kroppen).

Vi rullade in med en cykeltid på 9h41min så jag är mer än nöjd med det, precis lagom!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA  OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA   OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tiden är knapp

Nu är det inte lång tid till Vätternrundan, och tyvärr är jag förkyld. Det blev bättre i onsdags, då jag slutade ha halsont. Det höll i sig igår, men nu känns halsen igen.

2012 körde jag Vättern med halsfluss, då överlevde jag ju? Men samtidigt lovade jag min fantastiske cykelvän Per (som i höstas lämnade oss alldeles för tidigt) att aldrig cykla med sjukdom i kroppen igen. Så, vad ska man göra?
1000112_10152132624588636_537621391_n
Nu höll jag på skriva att jag är en man av mina ord, men jag menar nog kvinna (senast jag tittade efter i alla fall) så det blir väl så illa att det inte blir någon Vättern i år. Eller?

Velandet är totalt, suck.
Egentligen borde jag bara stanna hemma så är det inget snack om saken, men nu är ju allt bokat och klart eftersom jag kände mig bättre både igår och i onsdags så det är väl bara att åka ner och hoppas på det bästa? Det är ju trots allt 24h till start, under har skett tidigare och kan bli så även i år, vem vet?

Jag har ett ganska dåligt record på Vättern:
– 2011: 9:35
– 2012: 9.02 med halsfluss
– 2013: DNF (tog mig till Jkpg sen sa mina ben ifrån, problem som jag drog på mig under våren pga för mycket träning och stress och för lite vila).
– 2014: DNS (orkade aldrig få ordning på mina problem och ville inte cykla dåligt igen)
– 2015: Nu skulle jag äntligen släppa allt vad tider heter och bara rulla runt i en mysig SUB10GT-grupp och ha det bra. Men vad f´n liksom?

Jag kanske borde hitta ett annat lopp än Vättern?
Tydligt är ju att någon inte vill att jag ska lyckas!
Eller så är det bara jag som är väldigt dålig, det låter jag vara osagt?

Håll tummarna nu för underverk under dagen!!
DSC00717
Bildkvalitéen var helt klart inte vad den borde 2011 en kylslagen junimorgon i Motala….

Halvvättern, vad hände egentligen?

Ok då, jag ska väl skriva några ord om själva loppet också och inte bara försöka komma undan genom att lägga upp några bilder.

Gruppen jag hamnade i hade målsnitt 27-30 km/h, jag velade en kort sekund men insåg att 30-33km/h-gruppen eller +34km/h-gruppen inte var mycket bättre då jag helst av allt ville köra lugnt och någonstans mellan 30-32km/h. Efter 32 km/h är det inte längre lugnt för mig och därav gick 30-33 km/h-gruppen bort. Hellre för långsamt än att bli avkörd eller behöva ta i (herregud hur skulle det se ut om man skulle behöva anstränga sig också? Nej, det går ju verkligen bort).
gruppbild innan start
Vi startade i svidande kantvind, ännu en anledning till att jag inte ville ta en snabbare grupp. Det skulle blåsa 7-9m/s hela dagen och så gott som alltid åt fel håll, det var mest kantvind planerat för dagen så det gällde att verkligen hålla i styret.

Första milen tyckte jag personligen att gruppen körde ganska dåligt, alldeles för fort för att vara en 27-30 km/h-grupp (jag är förvånad att vi bara tappade en person här). Men eftersom det inte var min grupp så åkte jag bara med i samma tempo som alla andra. Över Omberg (efter 40 km ungefär tror jag) hade vi fri fart i kanske 6-7 km då det är en ganska lång uppförsbacke följt av en böljande utförskörning på smala vägar som lämpar sig bäst för soloåkning. Långsam grupp med fri fart-sträckor kanske är det bästa av två världar, man får både fika och köra fort ibland. Jag drog ifrån gruppen och körde eget tempo och njöt, det var betydligt mer uppför än sist jag körde här. Sträckan gick även inne i skogen så vi var äntligen skyddade från vinden vilket kändes superskönt.

Sen blev det återsamling och en kortare sträcka innan det var dags för dagens första depåstopp. Jag fick tyvärr erfara under dagen att Vätternrundan inte gillar korv med bröd, vad är det för stil egentligen? Varför? Torra bullar och bananer blir ingen glad av.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter depåstoppet rullade vi vidare igen, det var ungefär 45 km till nästa depå så det var bara cykla på och inte fundera så mycket. Återigen var det mest kantvind men vissa partier kom vi åtminstone in på mindre vägar skyddade av skog och slapp blåsa bort.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sträckan fram till andra depån tyckte jag själv gick i ett nafs, vädret var ok även om vi tillfälligt fick en regndusch över oss (men det var ingenting jämfört med Siljan Runt även om jag hann tänka både en och två gånger “nej, inte igen“). Fram till andra depån tappade vi tyvärr vår andra deltagare för dagen, han hade förvisso redan slagit personrekord i distans och verkade redan från början varit inställd på att få släppa så jag tror inte han var allt för nedslagen av det hela. Han fick kramp och då är det svårt att göra så mycket, han kom i alla fall ikapp oss lagom till andra depån då vi fick ett längre stopp med lite mekproblem och ekerfix för en av deltagarna i gruppen.
DSC_9533
DSC_9536
DSC_9584 DSC_9585 DSC_9589
Det passade även på att regna en kort sväng när vi var i andra depån och cyklade därifrån, men det gick snabbt över så det var svårt att lägga någon negativ energi på det. Återigen gick tankarna till Siljan Runt så det var så himla skönt att det bara kom några stänk och inte ihållande hällregn.

Efter andra depån så var det 50 km kvar till mål, och vi fick ÄNTLIGEN njuta av lite medvind. Äntligen äntligen äntligen. Det rullade på väldigt bra och flöt på snabbt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu sken även solen så det var svårt att inte dra på smilbanden lite extra. Göran som var med i gruppen började få det lite jobbigt på slutet, och precis när han tänker släppa så ligger vi längst bak bredvid varandra och jag lyckas puffa i honom lite självförtroende. Jag tycker det verkligen är skittråkigt när lugnare grupp ska köra av folk, det känns så himla onödigt. Jag förstår om man ska cykla kanonfort och slå alla möjliga sorteras rekord man snittar man knappt 30 km/h så ska man verkligen inte behöva köra av folk, det är så himla onödigt. Därför kändes det väldigt skönt att ha haft möjlighet att åtminstone hjälpa en till person att få komma i mål med gruppen, det gör så mycket med självförtroendet och självkänslan att man slipper släppa, enormt  mycket (tro mig, jag har varit på andra sidan så jag vet hur nederlaget känns).

Väl i mål så var alla nöjda och glada och mina ben kändes pigga och fräscha och att klämma både Siljan Runt och Halvvättern på en helg kändes som noll problem! Förvisso slog jag till med personsämsta på båda loppen med typ 1h20min (på båda) så det kanske känns värre i benen/kroppen om man tar i lite också när man cyklar och inte bara ägnar sig åt fikande och fågelskådning, vad vet jag. Roligt var det i alla fall, det måste väl ändå anses som det viktigaste? Det tycker jag!
DSC_9683
Dessvärre verkar jag dragit på mig en mansförkylning som tack för besväret, så vi får se om det blir någon Vätternrundan eller inte på lördag (jag bryr mig inte egentligen om jag skulle missa den, men nu när jag ändå tänkt köra så vore det tråkigt på något sätt ändå). Vi får hålla tummarna för att den stundande förkylningen bara var falskt alarm och att det går över fortare än fortast!