“Vilodag” idag, det betyder TT uppför Tourmalet. Jag tänker INTE köra TT, jag tänker köra en riktig mysdag. Det är individuell start och ingen cut off, min start går strax efter 10. Vid 8.10 kommer en taxi och hämtar mig plus cykel och kör oss de 19 km uppför som det är till starten. Dom andra tänker cykla dit, jag tänker INTE ta ut mig en meter för mycket imorgon.

Lat? Njao. Smart? Ja, mer åt det hållet. Sen kan jag såklart rulla de 18.5 km det är nedför berget plus de 19 km som det är till byn där vi bor efteråt. Men inte 19 km extra uppför, jag vägrar.

Etapp 5:

– Start:Luz Saint Sauveur (10.06)
– Mål: Col du Tourmalet
– Längd: 18.5 km
– Höjdmeter: 1500 m+

Är väl inte så mycket att säga om saken, var smart och håll ner tempot och rulla bara igenom så lugnt som möjligt. Imorgon blir en riktigt tung dag så det är ingen idé att ta ut sig i onödan idag.

Höjdprofilen:

Det börjar snällt och slutar elakt, ungefär som resten av veckans etapper varit. Känns skönt att få en kort dag äntligen, det blir onekligen rätt tröttsamt med 6-7-8 timmar i sadeln flera dagar i rad.

4 down, 3 to go!

Monsteretapp på agendan, över 3500 höjdmeter fördelade över bara 120 km. Återigen en varm dag utlovades så jag smorde in mig rejält innan med solskydd. Normalt brukar jag vara “inbränd” såhär års, men solen tar extremt bra här nere.

Start 8.00 och lite sovmorgon vilket kändes skönt, först kortege i 2 km (precis lagom långt) och sen dags för dagens första klättring på 15 km.

Därefter bar det uppför i 15 km som sagt, det var en fantastisk fin morgon och fantastiska vidder. Man såg serpentinerna extremt långt i förväg och även fast det såg väldigt brant ut på håll så var det helt klart hanterbart när man väl var där.

Jag kände mig förvånansvärt fräsch, även om benen såklart skriker brutalt om man försöker trycka på lite hårdare (det är bara glömma). Återigen var jag i bottenskrapet och ganska ensam men lyckades i alla fall köra om 2 stycken på vägen upp.

Sen bar det nerför igen (idag var verkligen bara en upp och nerför dag, nästan ingenting platt). Det kändes inte alls så farligt med första klättringen så jag kände mig lite kaxig och tänkte att det här blir väl en ok dag ändå. Men tjena…

Först ner och sen dags för dagens andra klättring, det började extremt jobbigt genom en liten by där det lutade 16-17% i förvisso bara 100 meter men det kändes ändå. Sen gick det uppåt i cirka 10 km i 6-7-8-9%. Inte så himla farligt utan hanterbart. Här kom Fergues ikapp mig och jag tänkte att nu kanske jag är illa ute, men det försäkrade han mig om att det inte alls var någon fara.

Mosade på hela vägen upp och var ganska trött när jag kom upp, men helt ok ändå. Nästan mer jobbigt mentalt än i benen. Dessutom vill min puls inte gå upp utan jag blir andfådd på 20-30 slag lägre nivå än normalt. Tror kroppen börjar känna av ansträngningen lite.

Väl på toppen så bad jag en av loppets MC-läkare att fotografera mig och han insisterade på att vara med på bilden själv (jag tror jag fått ett litet fan här). Han åker omkring hela dagarna och vinkar när han kör förbi och känns som en “typisk” go och glad fransk gubbe. Mycket charmigt och det hjälper faktiskt när man är trött. Han pratar inte så bra engelska, men han fått fram något i stil med “strooong girl”.

Därefter var det bara åka utför igen, fick även stanna en snabbis och saxa mellan några hästar som tyckte vägen var bra att stå mitt i.

Sen dags för dagens “höjdpunkt”, Tourmalet. Sammanfattning angående dagens sista klättring går i stil med resten av veckans “fy f´n i h*lvete”. Det börjar ok i botten, det går några km och det går bra. Det är ungefär 15 km att klättra varav väl de sista 13 km typ aldrig går under 7-8-9-10% speciellt ofta (om dom ens gör det alls).

Jag cyklar på i början men sen börjar lidande bli olidligt. Jag vet att det finns en depå när det är ungefär 4.5 km kvar. Jag siktar in mig på den och orkar absolut inte tänka på att det är 4.5 km till efter den. 3.5 km från depån är det dags att ta dagens första stopp. Jag lutar mot en bergvägg i en minut ungefär och låter kroppen vila lite. Sen är det bara fortsätta. 1.5 km från depån är jag tvungen att gå av cykeln en liten stund och vila. Fergues har passerat tidigare och meddelat att det är gott om tid så det är ingen stress vilket känns extremt skönt för jag är helt slut.

Stannar en kort stund i depån, fyller flaskorna och hinkar cola. Sen är det bara fortsätta, nästan bara 4 km kvar. Det är extremt tungt. Med 3 km kvar måste jag stanna igen, det går inte mer, det är för jobbigt. Med 2 km kvar stannar jag igen och står och gråter en stund vid vägkanten för att det är så tungt. Vid 1 km samma sak, helt surrealistiskt och inte så mycket att göra åt. När jag börjar rulla igen kommer såklart film-teamet och trycker upp filmkameran i ansiktet på mig. Jag säger inte ett ord, stirrar ner i marken och hoppas att dom ska försvinna. Han springer i cirklar och filmar och jag fortsätter stirra ner i marken tills han försvinner.


Med 500 meter kvar kommer Fergues och möter upp och meddelar att nu är det nära. Sen åker han ner och möter Anj som är 4-5 minuter efter mig (vi har kört om varandra till och från under hela dagen). Hon är riktigt slut vid toppen och börjar gråta.

MEN ÄNTLIGEN UPPE!!
Vilket himla svinigt lopp det här är, såhär några timmar efteråt känns det “inte så farligt” utan snarare ganska bra. Men jag tror inte man står och gråter vid vägkanten om det är “inte så farligt“.

Sen var det bara rulla nästan 40 km rakt ned, otroligt härligt (samma väg som vi ska upp imorgon). Imorgon väntar Tourmalet igen, fast nu från hållet vi åkte nedför idag. Andra gången på ett dygn, fantastiskt.

I mål mötte jag en kille som jag cyklat till och från med under dagen, tyvärr minns jag inte hans namn, men han är jättehärlig och har till och med sina föräldrar med som åker bil med under etapperna (hans mamma verkar dessutom Power walk:a vissa av klättringarna, coolt). Han berättade i alla fall när jag sa att jag stod och grät på Tourmalet att han gjorde exakt samma sak när 4 km återstod. Känns ändå skönt att det inte bara är jag utan att vi var några stycken som hade det lite tungt.

Annars en ok dag i sadeln och 30 minuter till cut off:en så ingen fara där! 4 down, 3 to go!

Återigen fick Team Sverige lite air time, jag gillar speciellt Niels dans i början. Fantastiskt fint, klockrent att ha på film!

Jag upprepar mig säkert alldeles för mycket men för oss som är med så är dom här filmerna verkligen underbara att titta på efteråt. Väldigt snyggt regisserat och man lyckas verkligen fånga alla nyanser av den här totalt galna resan som vi alla går igenom under veckan.

Nästan dagens höjdpunkt förutom att rulla i mål såklart!

Nu börjar det bli jobbigt på riktigt och idag kommer nog den svinigaste dagen av dom alla. Jag höll nästan på att börja gråta igår på briefingen när dom presenterade dagens etapp. Puh! Usch! Fy f´n! Herregud! Skjut mig! Och så vidare…

Etapp 4:

– Start: Bagnères De Luchon 08.00
– Mål: Argelès Gazost (12.05-16.00)
– Längd: 119 km
– Höjdmeter: 3800 m+/3900 m-

Jag vet inte ens vad jag ska säga om det här, start 8 är i alla fall skönt för då får man sova lite extra. Uppstigning vid 7 räcker nog, även om jag fått en ovana av att vakna ganska exakt 5 och sen ha lite svårt att somna om. Sen är det bara ett rent helvete från start till mål ungefär, den ena klättringen värre än den andra. Titta bara?

Höjdprofilen:

Tripp, trapp och trull. Vad är det där liksom? På briefingen igår nämndes “väggar” med 15-16% i flera hundra meter. Herregud, jag kommer dö. Överlever man den här dagen så överlever man allt. Det kommer däremot INTE gå speciellt fort. Jag hoppas cut:en inte är i farozonen, det är ju mycket nedför också så förhoppningsvis borde det gå bra.

Jag vet återigen inte vad jag ska säga, det börjar ok med den första stigningen. Den kommer vara jobbig, men minst jobbig för dagen. Sen är ju början av Hourquette bland det värsta jag sett, puh. Där kommer det ta emot. Sen att avsluta med Tourmalet är ju bara det galet.

Skönt återigen att inte behöva avsluta med en stigning utan få rulla ut benen nedför och på platten en stund innan målgång.

Nu är det bara hålla tummarna för att benen håller. Det börjar tyvärr antydas till kramp här och var i benmusklerna så jag hoppas att dom inte ger upp under morgondagen utan att dom orkar med. Fy f´n, nu finns det ingen återvändo! 3 down, 4 to go!

Till och börja med kan man ju undra varför jag döper dessa inlägg till “kort” RR, hur ser den långa versionen ut då?

Dagen började lagom tidigt med start 7.30, därefter följde 27 km kortege. Om jag tyckte kortege var coolt igår så tycker jag kortege är coolt i typ max 5 km idag. När vi rullade var det bara 8-9 grader, men eftersom det varnades för ännu en väldigt varmt dag så valde jag att inte ta något annat än kort-kort på mig. Det är inte lönt att behöva släpa runt på en väst i bakfickan hela dagen för att det är kallt 1-2h på morgonen.
Brun = ja! Väl insmord och glansig = ja! Tröttglad = ja!

7.30 gick som sagt starten och sen rullade vi ut på huvudgatan i lagom lugn takt. Det var ganska kallt, och lagom roligt att behöva bromsa sig utför och köra gummisnodd i 27 km. Men med tanke på hur många vi är, 200 personer, så gick det extremt välordnat till. Jag har precis lärt mig att man skriker “slow” alternativt “slowing” och sträcker upp stopp-handen när det saktas in. Ju mer det saktas in, desto högre skriker folk. Går det över till en kraftig inbromsning så övergår “sloooowing” till något i stil med “slloooooooooooooöööööööööh“. Bara ett form av brölande, varje gång lät det som om ett gäng fyllegubbar var på väg hem från krogen. Men hindrar det folk från att köra in i varandra så är det väl bra.

Sen small starten på riktigt och tidtagningen började och kortege avslutades och alla släpptes lösa i sin egen takt. Första klättringen för dagen, 15 km uppför i lagom lugn takt med lagom lutning.

Det var återigen överhört vackert på väg upp mot toppen, att cykla i dom här landskapen när solen reser sig är hur häftigt som helst. Nu började även värmen att tillta och det kändes än så länge skönt för det var som sagt lite i kallaste laget med kort-kort och 8-9 grader. Även om +30 grader som det snart blev inte heller är så behagligt oavsett klädsel.

Trots att första stigningen inte var så brant så kändes det mentalt jobbigt att behöva klättra så länge. Det känns att huvudet också börjar bli trött.

Efter dagens första klättring väntade en utförslöpa och sen var det en rejäl transportsträcka på nästan 30 km nere i dalen.

Jag bävade inför att behöva ta transporten helt ensam, men så dök den räddade ängeln upp. Mr Kvastcyklist Fergues (det är alltså ingen fara att stöta på honom först i sista klättringen, då ska man bli stressad). Han gick in framför mig när han kom ikapp och jag åkte med på rulle och vi turades om att dra. Det gick i bra takt och vi låg långa stunder i +35km/h. Efter ett tag kom vi ikapp en australiensisk man som jag träffat lite till och från, och sen kom vi ikapp Christian (legenden som cyklar alla tre HR och dessutom med bara ett ben, makalöst bra). Vid det här laget så verkade Fergues nöjd med att ta dragjobbet och jag hade inga ambitioner på att ta slut på mig så jag låg på hans rulle hela vägen till nästa depå. Mycket skönt, hade säkert tagit 10-20 minuter längre tid att cykla den sträckan själv. Väl vid depån så tackade jag för draghjälpen, fyllde om mina flaskor, och drog vidare mot dagens andra klättring.

Fram till den här punkten hade det ändå känts ganska ok men nu började det bli jobbigt på riktigt. Solen låg på konstant, Garmin visade 33-34-35 grader långa stunder och det gick bitvis ganska brant uppför. Att nå toppen kändes oerhört skönt, klättringen var bara 9 km och började rätt snällt så även fast det var jobbigt så kändes den inte jättelång. Men värre skulle det bli!

Klistermärke med alla stigningar på varje etapp på, mycket användbart!

Dagens sista stigning var brutal, kanske inte brutal i sig utan snarare i kombination med allting. Den började ganska snällt vilket kändes skönt, men sen blev det bara värre och värre. Solen låg på, benen började bli trötta, kroppen i övrigt började bli trött, huvudet började bli trött och så vidare. Det var liksom ingenting som var speciellt piggt efter över 6h i sadeln. Det var verkligen en kamp att ta sig upp och alla MC:S med medicinsk personal, media MC:n, filmteamet som filmade min smärta 4 km från slutet, Mavic-bilen som åker förbi och hejar stup i kvarten m.m. gav verkligen den lilla extra energi som krävdes för att orka ta sig upp. Jag stannade en gång med cirka 2.5 km kvar för det var så jobbigt så jag behövde vila lite men utöver det tog jag mig upp i ett svep.

Väl på toppen var det återigen någon som stack fram en filmkamera framför ansiktet och jag vet inte vad jag sa, men förhoppningsvis klipper dom bort det för det såg nog för hemskt ut. Därefter hittade jag Anj och 2 killar ur Team Salty Balls (lång historia) och vi fyra bestämde oss för att cykla resterande 30 km i mål tillsammans. Först var det runt 11 km rakt nedför där vi körde alla i egen takt och sen samlade vi ihop oss i botten och rullade i ett fint led hela vägen i mål i samlad trupp. Bitvis gick det plågsamt långsamt (en del kan verkligen inte cykla på platten/nedför) men jag tänkte att bättre att spara sig för vad som komma skall. Tror benen gillade att få cykla ned lite på riktigt.

Nästan 8 timmar senare rullade vi i mållinjen mycket nöjda över dagen, 1h till cut:en ungefär så ingen stress där vilket var jätteskönt!

Vi tappade en lagmedlem lagom till fotograferingen, men att få nya vänner är det som sagt inga problem med på det här eventet.

3 down, 4 to go!