Jag har tillfälligt bytt ut cyklarna mot två par skenor och pjäxor och numera återfinns jag på en is i närområdet istället för på en grusväg eller skogsstig. Det är ju inte så många månader om året man kan njuta av släta och tjocka isar i närområdet så det gäller att passa på när det väl går, cyklingen finns kvar resten av året!

Några bilder från en tur på Ekoln förra helgen nedan! Den här helgen blev det dubbelt upp på Brunnsviken men det var ju så grått och dassigt så det blev inte riktigt lika fina bilder som när vi lyckades pricka in solnedgången på Ekoln för en vecka sedan. Vi såg även Sjöräddningen dra förbi på en av deras svävare, tryggt med professionell hjälp så nära!

Att bli medlem i SSSK kan vara det bästa jag gjorde under 2016 (ok då, vi får kanske bortse från Haute Route Triple Crown men sen så kommer SSSK)!

För hur fantastiskt är inte det här? Bilder från Garnsviken uppe i Roslagen tidigare idag! Då kanske ni undrar vad SSSK har att göra med mig och sambon ensamma på en sjö? Jo, israpporteringarna på SSSK är fantastiska och det går att få israpporter om så gott som alla sjöar i närområdet så gott som dagligen. Underbart! Såklart har man bara tillgång till all information som medlem, men det är värt varenda krona att få ta del av detta.

Från att bara ha vågat åka på plogade banor så öppnar sig plötsligt en ny värld! Vi är fortfarande nybörjare och har en väldig respekt för att åka ensamma på okända isar, men vi har all säkerhetsutrustning man kan tänka sig och är väldigt försiktiga.

Det är hur som helst fantastiskt att röra sig på isen och jag hoppas på många fler turer under 2017, kanske vågar vi oss ut i skärgården till och med?

Söndag och dags för prova-på-tur med SSSK! Eftersom det har snöat, töat, regnat och frusit om vart annat senaste tiden så fanns det inga åkbara isar i Stockholmsområdet utöver plogade banor. Så den SSSK-tur vi skulle åka med idag blev på just en plogad bana, nämligen Drevvikens 20kms banan. Det kanske hade varit roligare med en fin obehandlad is men man ska väl inte klaga egentligen. Fördelen med en plogad bana är ju att risken för att plumsa i är väl betydligt mindre än om man åker fritt på oplogad bana. 20km kändes dessutom lagom då vi aldrig åkt längre än typ 11km innan (det var i fredags dessutom, innan det var årsrekordet ensiffrigt).

Jag lyckades hitta en cykelvän bland ledarna så vi valde hans grupp. Gruppen var annonserad som en snabbare variant men vi blev lovade att den skulle vara samma fart som övriga grupper så vi vågade åka med trots att vi inte är några skridkorävar. Även om man tror att man är tränad så är det skillnad på sport och sport, mina ben är inte alls vana att stå på skridskor i timmar till exempel.

Det blev tydligt i slutet av rundan när benen blev sladdrigare och sladdrigare, muskler som normalt inte används fick komma till användning och då känns det.
Vi lyckades med några papphammar-shownummer, jag drog en vurpa när jag skulle stanna. Jag bromsade för tvärt och skridskon skar fast i en skåra så jag vurpade och gled iväg på isen istället, tyvärr var det rätt blött så byxorna blev rätt blöta. Men det torkade snabbt och jag slog mig inte så ingen fara där.

Sambon lyckades piruettvurpa på isen, sen benplurrade han när vi skulle fika. Alla hade klivit i land och då brast isen. Eller jag stod precis på kanten när den började brista och hann precis hoppa i trygghet innan det var försent, tyvärr lämnade jag kvar sambon som fick bada underbenen. Ingen fara på taket dock. Sen vurpade han på en stor sten när vi skulle iväg från fikat. Då tänkte jag på en kille som var med på en introduktionsrunda på cykel med Fredrikshof som jag höll i för någon säsong sedan, han drog en SPD-vurpa varje gång vi stannade. Efter typ fem gånger så vågade jag knappt stanna gruppen med rädsla för att han skulle vurpa igen.

Men man lär sig, förhoppningsvis blir det färre vurpor nästa gång!

Nu får vi dessutom bli fullvärdiga SSSK-medlemmar om vi vågar, bara en sån sak!

Det gäller att passa på att utnyttja vintern till att göra det som bara går att göra när det är kallt och snöigt. Skridskor är ju en sån sport och längdskidor är ju en annan (men det verkar omöjligt eftersom det är så lite snö i Stockholmsområdet så skridskorna går före). På söndag ska jag och sambon ut med SSSK och testa på deras organiserade turer, med sig på turen måste man ha massa ‘konstig’ utrustning (läs: vettig säkerhetsutrustning som gör att man överlever om man råkar plurra).

Häromdagen köpte vi oss varsitt par ispikar och vi kände att det kunde vara bra att testa att åka med dom åtminstone en gång innan turen på söndag. Fördelen med att det börjar bli vår är ju att man kan gå förhållandevis sent från jobbet men ändå hinna ut i ljuset och röra lite på sig. Är det bara jag som börjat få vårfeeling? Snart är vi där!

Matchande färg på jackorna, är det husbil och helmatchande träningsoverall som är nästa steg? Kanske gåstavar och trädgårdskurs? Vem vet…. vi är ju 30+ trots allt.

Norrvikens bana var helt ok, lite småskrovligt på några ställen men inte så farligt. Det var ju plogat så all snö var borta och det var inga stora sprickor. Det märktes att isen frusit i olika lager för på några ställen så kunde man höra hur det översta lagret sprack när vi åkte förbi, lite läskigt och häftigt på samma gång.

Ispikarna kändes helt ok att åka med och dom var även ett bra hjälpmedel när man ville få upp farten lite. Att använda dom som stavar gav ju ett helt annat schvung i åkningen, speciellt på ställen där isen var lite sisådär.

Det lovar gott till på söndag, håll tummarna för bra väder och bra vindar bara!

Helgen avrundades med en kort tur på ett spegelblankt Norrviken, lite skillnad från när vi var där sist för några veckor sedan och isen var alldeles vit och inte ett dugg blank. Jag tycker det är mycket roligare när man ser igenom isen, även om det bitvis kan vara lite läskigt. Är isen tjock så gör det inget att man ser igenom, då är det bara roligt. Skulle nog kännas mer läskigt om det var knappt bärande is som jag åkte omkring på, men Norrviken känns väldigt stenfrusen och tjock trots att det varit rätt varmt senaste tiden.

Planen var att vi skulle åka lilla varvet, 3.5km totalt, kanske två gånger. Det gick så lätt dock så vi bara gled på och efter 3 km så kom jag på att “oj, vi borde ha vänt för typ 1.5 km sen“. Då valde vi att vända och inte åka hela 7.5km-varvet. Problemet var bara att vi åkt med typ storm i ryggen, därav att det gick så lätt och snabbt framåt, så det blev desto jobbigare att glida de 3 km tillbaka till start. Vet inte vad det är med Norrviken, men det blåser alltid rejält med nordliga vindar så man får åka mot storm när man ska ta sig hem igen. Det var precis samma sak när vi var där sist och det var även därför vi hade som plan att åka lilla varvet så man får varierat med med och motvind och inte allt på en gång. Den planen gick det ju sådär med men men, man ska väl inte klaga.

Om 2 veckor blir det en tur med SSSK, så vi måste öva upp våra skills innan så vi inte är sopsist och totalt värdelösa. Det är förvisso en välkommentur vi ska åka med på och ingen monsterrunda i hög fart så det finns väl egentligen ingenting att oroa sig för. Men det är skönt att vänja fötterna vid skridskorna, det tar alltid några rundor innan dom vant sig.