Start 7 i morse och för första gången på väldigt länge så sov jag förhållandevis bra! Däremot var frukosten urusel och det blev massa yoghurt som blev räddningen för att få i sig något över huvud taget. Till skillnad från tidigare dagar så var det i princip masstart, de 75 första i resultatlistan ställde upp sig längst fram och gav sig iväg. Sen rullade vi andra bara 30 sekunder senare och vips så var alla iväg. Det var 7-8 grader vid start och vi skulle ju upp på 2700 meters höjd ungefär och det skulle bara bli kallare.
Det var totalt 25.5 km rakt uppför som dagen började med och tidtagningen började först efter 12 km så vi hann värma upp lite innan det var dags för allvar. Solen sken igenom molnen bitvis och det var en riktigt fin morgon. Efter själva klättringen började så var det bara hitta så tempo och harva på. Vi hade blivit varnad innan om att vägen var smal och bitvis rätt så dåligt, speciellt på vägen ned där tidtagningen även var bortplockad just på grund av detta. Det går bitvis inte att mötas två bilar ens.
Eftersom det är många av både säkerhetsmotorcykel-gubbarna och medicinpersonalen som är samma sen ifjol så känner man ju igen varandra. Jag bara måste nämna några av MC-gubbarna, dom är så söta, flera av dom som var med i fjol glider ofta upp bredvid mig när jag cyklar. Ibland när jag har det mer jobbigt än annars, trots att jag stirrar rakt ned i marken så hör man hur det brummar bredvid och ser i ögonvrån att fordonet inte åker förbi. När man tittar upp så ser man alltid någon av gubbarna med världens leende från öra till öra. Ofta säger dom något på franska, fast dom vet att jag inte förstår, nu har dom börjat med “jooooo okäjjjj?” och så gör dom tummen upp istället. Idag började även en av dom fotografera mig, oklart varför men han vill väl ha med sig lite idolbilder hem till dom andra, vad vet jag. Det är roligt i alla fall med alla trevliga människor runt omkring loppet, det förhöjer verkligen upplevelsen.
Klättringen var väldigt jobbig bitvis, det brantade på och trots att jag har kompakt och 11-32 så var min kadens nere på närmare 30 vid ett tillfälle, det gick inte att pressa mer. Benen är ju lite trötta och det märks mer ju brantare det är. När det var ett förhållandevis långt och brant parti så var det även en man som gick. Han orkade nog inte med lutningen för en stund senare när det blev lättare så började han cykla igen. Jag är supernöjd med min “kärring-utväxling” och tacksam för att jag har den!
Det var en fantastisk utsikt uppför Passo Gavia, helt magiskt bitvis. Temperaturen pendlade mellan 3-5 grader så gott som hela vägen och det var bitvis rätt kallt om fötterna (resten av kroppen klarade sig väldigt bra). Det hade fallit ny snö under natten uppe på toppen och det kändes sådär vinterkrispigt i luften ju högre upp man kom. Det var tur att det inte var någon nederbörd i prognosen för då hade dom nog strukit även denna klättringen också. Tack och lov att dom inte gjorde det, lite roligt vill vi ju ha det.
Sen bar det av på andra sidan, riktigt dålig väg, smalt, brant, stup på sidorna men fantastisk utsikt. Eftersom tidtagningen var avstängd så passade jag på att stanna och fotografera lite längst vägen. Oerhört vackert att ta sig tid och njuta lite av landskapet också. Dessutom var det skönt för händerna som blev lätt stelfrusna av att åka utför i 4-5 grader att få stanna och vila lite och få upp lite värme.
Efter Gavia väntade dagens andra klättring, Tonale! Jag hade tänkt stanna innan tidtagningen började och klä av mig lite men det var fortfarande lite småkyligt när jag började klättra så jag körde bara förbi tidtagningsmattan och struntade i stoppet. Det var väldigt många andra som såg sin chans till vila här. En km in i klättringen så tog jag av mig armvärmarna i farten i alla fall, då tittade solen fram på allvar och temperaturen steg till närmare 14-15 grader och det kändes konstigt nog sommarvarmt.
Klättringen gick i ett nafs, det var inte brant och inte så långt, bara 9 km och det kändes väldigt kort efter att ha börjat med 25 km uppför i 3-4 grader tidigare på morgonen. Jag kunde trycka på bra hela klättringen och kände väl för första gången i mitt liv att jag verkligen cyklade en klättring, forcerat cyklade, inte bara rullade uppför som jag normalt gör. Tror mest det har med vikt kontra lutning att göra, det är ju svårt att forcera uppför om det är för brant och för tungt, ju lättare jag är desto lättare går det ju (dah!).
Här dumpade jag även västen och handskarna i ryggfickorna och tänkte att nu är det sommarvärme på väg så nu blir det kort-kort oavsett om jag precis ska köra utför. Vi var bara uppe på knappt 1800 meters höjd så det var inte så kallt på toppen. Blev lite småkallt på vägen ned men jag tänkte att det får man igen sen och då slipper jag stanna en gång och klä av mig, här hade jag ju redan stannat för vätskekontrollen.
Nu väntade några mil transport och sen efter ungefär totalt 10 mil så var det dags för dagens sista klättring. Vi var varnade sen briefingen igår att transporten delvis skulle gå på cykelbana. Vad vi inte visste var ju vad för sorts cykelbana. Det var kanske en typisk svensk cykelbana, eller bara en typisk cykelbana. Bitvis var den rak och hur fin som helst, ibland undrade man om det var en mindre landsväg man var på. Sen var det hinder, grus, 90-graderssvängar i mängder, vägarbeten, ut-på-bilvägen-i-dolda-kurvor, hundar, cyklar på fel sida, fotgängare i cykelfil, barn och kossor m.m. Visserligen stod det funktionärer och stoppade trafiken på de flesta ställena där man skulle över bilväg men det kändes långt ifrån som en speciellt bra idé att köra loppet här, dessutom med tidtagningen på. Tidtagning på betyder ju tävling, tävling på vanlig cykelbana är väl kanske inte att rekommendera om jag får säga mitt. Äpplen fick vi se på närhåll också.
Efter 91 km skulle det komma en vätskekontroll och jag hade även tolkat det som att dagens sista klättring på 17 km skulle börja på. Men det visade sig senare att klättringen skulle börja efter 99 km och att vätskestationen var missing in action. När jag nådde 99 km och började klättra så var fokus totalt inställt på “bara 17 km till, bara 17 km till“. Jag hade mina flaskor nästan fulla sen start och brydde mig inte om den saknade vätskekontrollen. Stigningen började bra, det var inte så brant och återigen kände jag att jag kunde trycka på och forcera så hårt det gick. Bitvis brantade det på och då fick jag såklart backa av och ta det lite lugnt istället.
Efter 108 km eller någonting så dyker den där vätskekontrollen upp ändå, och då är det ju bara 8 km kvar enligt informationen vi fått och mina flaskor är fortfarande halvfulla trots att temperaturen nu närmar sig 30 grader. Det finns ingen mening att stanna här tänker jag och drar bara förbi istället. Harvar på och plötsligt går det väldigt mycket utför, mycket utför. Jag förstår inte hur det kan gå ihop för vi ska ju landa på 1850 meters höjd och nu var vi bara på knappt 1300 och började köra rejält utför i flera km. Jag inser ju att något är fel men vill inte inse faktum. När det återstår 4 km enligt tidigare information så ser jag “10 km to summit”-skylten och vill bara slå någon hårt i nyllet. Jag finner inte ord och säger tillsammans med två engelsmän så mycket fula ord så det finns inte, jag höll de flesta av mina på svenska för att förskona gubbarna dock.
Herregud, dagens värsta stund. När man klättrar och börjar bli trött så är varje liten km så oerhört stor. Att tro att man har 4 km kvar och plötsligt får 6 km till är ju en mindre katastrof. Dessutom börjar det branta på nu, på briefingen igår sas det att sista klättringen var lätt (fast vi såg på profilen att det var rätt brant ganska länge). Jag inser ju att här är branten, 10 km´s branten, tack för den!
Cyklar på, det är brant, jättebrant bitvis. Jag har varit kissnödig i flera timmar men inte orkat stanna för det är ju slöseri med tid har jag tänkt. Jag cyklar på ett tag men inser att det är för långt kvar och det tar ju ändå evigheter så jag kan lika gärna stanna och gå på toa. Passar på att äta upp det mesta av det jag har kvar i ryggfickorna, det känns väldigt skönt med lite energi, för det börjar bli jobbigt nu.
Cyklar på, det är brant, stannar och lutar mig mot en klippvägg för jag orkar inte klicka ur. Seriöst så har jag för mycket float på mina klossar, köpte fel till Marmotte av misstag. Det har dock inte gjorts så mycket först mina gamla pedaler fick lagerhaveri så jag var tvungen att köpa nya precis innan Haute Route. Problemet med nya pedalerna är att det går inte ställa hur hårt/löst man vill sitta, utan det är ett läge. På mina gamla hade jag det ganska löst inställt och däremot kom jag loss lätt. Nu när benen börjar bli trötta så har jag flera gånger haft rejält svårt att ta mig loss, trots att jag vridit benet typ 180 grader och slitit som PIP för att komma loss. Flera gånger idag när det var som brantast och jag behövde ta mig loss för att vila lite så fick jag trampa vidare och försöka typ fem gånger innan det gick. Kommer SPD-vurpa innan veckan är över.
Klättringen blir till ett helvete, inte på grund av klossarna utan på grund av att det är varmt och brant. Termometern visar som mest 32 grader och vi är ute i direkt sol långa stunder, det finns ingenstans att gömma sig. När Garmin tickar över 118 km och jag inte sett “5 km to summit” som borde kommit för 1 km sen så kliver jag av och ställer mig i skuggan en stund. Det passerar två personer rätt snabbt och ropar något i stil med “kom igen, bara 2 km kvar”, jag fattar ingenting men tydligen så var “5 km to summit”-skylten utsatt för 3 km sedan och jag missade den. Dagens bästa stund och det går i ett nafs att klättra de sista 2 km:erna till end of tidtagningen för denna etapp.
Den här tunneln blev spikrak runt hörnet och aplång, jag lyckades pressa upp mig och cykeln i 85 km/h och undrar om det inte är nästan hastighetsrekord för mig. Fantastiskt roligt och nästan så jag vill åka tillbaka och göra det igen!
Sen väntar 32 km utför-lite uppför-lite platt till Merano och finishen för etappen (även fast tidtagningen redan är slut så måste man ju cykla i mål också).
Imorgon ska det bli regn och tre toppar med 3-5 grader, det kommer bli en rolig dag..
