Gran Fondo New York – Part II

Så, det som betyder något att berätta om egentligen, själva loppet. Starten går till tonerna av en favoritlåt, dessutom i spansk tappning, känns skönt efter att någon kvinna ylat den amerikanska nationalsången i någon tappning så påminner om ungefär det värsta jag någonsin hört. Usch, hade jag varit amerikan hade jag blivit förbannad.

Redan på väg ut från bron så passerar någon och ropar “Heja Hofvet”, det påminner mig om att det är sjukt mycket svenskar här och jag har redan träffat cyklistkompisar “på stan” bara sådär och det talar väl om vilken uppslutning det är från både Sverige och Fredrikshof. Roligt med bekanta, det peppar även om man inte cyklar tillsammans!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi kör runt lite i stadsmiljö och det går väl 2-3 km MAX och sen är vi ute på landet bara sådär. Helt otroligt vad nära naturen New York ligger, vägen vi cyklar på att rätt så dålig och jag kommer ihåg att den var märkt “Rough road” på bankartan så det gäller att hålla i styret. Det går böljande upp och ner, men vad som kanske är värst (förutom att folk cyklar typ 4-5 i bredd och gärna till vänster istället för höger) är att det ligger rejält stora stenar här och var. Här kunde man önskat att en förpatrull kanske gett sig ut på morgonen och rensat, för det var verkligen stor risk för att knäcka både fälgar och köra åt helvete om man inte såg var man placerade hjulen. Det är svårt dock att i +20 graders värme och på cykeln att bli irriterad över sånt, känns fantastiskt att sitta på cykeln och ha Gran Fondo New York framför sig, lite surrealistiskt nästan.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
3 filer för cyklister och en för bilar, här har ni lite att jobba med Vätternrundan…

Fältet sprider snabbt ut sig och det är svårt att cykla med andra, dels så cyklar människor precis så dåligt som Anders varnat för. Gärna till vänster istället för höger och jag undrar ibland om alla kanske kommer från länder med vänstertrafik och det är därför det ser ut såhär, men jag vet inte. Jag kör största delarna själv, hänger på i någon svans ibland, drar några andra ibland men är mest ensam. Kör på när det går utför och är platt, myser när det går uppför, passerar mängder av cyklister när det går utför, blir passerad av ungefär samma personer när det går uppför. Vi cyklar i varierande landskap, i nationalparker och igenom villakvarter. Länge håller vi oss nere vid vattnet och det bjuds på fantastiska utsikter och värmen börjar smyga sig på på riktigt fast klockan bara är någonstans innan 9.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag passerar första depån efter några mil och konstaterar att depåerna är fyllda, flaskorna är nästan orörda så det finns ingen mening att stanna här. Nästa depå är på toppen av Bear Mountain som är dagens enda riktiga stigning (5 km och 5-6% snittlutning) så jag är ganska säker på att det är inga problem att ta sig dit med det jag har på mig, känns bara onödigt att släpa upp två fulla flaskor för klättringen). Innan klättringen börjar vi möta cyklister, först kommer såklart ledarklungan, och det är alltid en fröjd att se människor som kan cykla på riktigt in action. Det går utför när vi möter dom och dom kör verkligen, nästan så jag ville vända om och försöka hänga med (det kanske hade gått en bit utför men uppför så hade det tagit en halv sekund innan dom kört av mig). När klättringen börjar så är det en hel del människor på väg ner, det känns ändå lite roligt att möta alla andra som redan varit uppe och vänt. Jag har rejält med cyklister omkring mig så jag känner mig inte speciellt ensam eller långsam, jag vet att jag är långt ifrån sist i loppet och känner ingen direkt hets över att ta mig upp för klättringen.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På väg upp så möter jag ännu några bekanta svenskar som är på väg ner. Precis innan jag når toppen så möter jag en man som skanderar “Born in the USA”, jag förstår varför 1 minut senare när jag når toppen och samma låt pumpas ut ur högtalarna på svinhög volym. Det känns väldigt klyschigt på något sätt. Väl på toppen så är det rejält varmt och flaskorna har precis tagit slut så det känns enormt skönt att äntligen få stanna och sträcka ut lite, fylla flaskorna och äta lite. 72 km har passerat ungefär och ~90 km återstår. Jag slösar ingen tid utan ger mig iväg förhållandevis snabbt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det känns väldigt lyxigt att få vara den som är på väg ner när alla andra är på väg upp, möter betydligt fler cyklister än jag hade räknat med. Jag är ju ingen bergsget direkt så jag är förvånad att så många inte tagit sig längre, men men. En bit från klättringen möter jag Jonas och Anders också som har någon km till klättringens början, dom ser oförskämt glada ut när vi hejar på varandra i farten.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Dryga skyltar fanns det gott om utefter banan… rätt så roande faktiskt!

Jag tror att vi var många som såg Bear Mountain som dagens jobbigaste och enda klättringen. Men sträckan därefter visar sig betydligt värre än vad i alla fall jag hade räknat med. Det är rejält varmt, närmare 30 grader, det är fuktigt och det känns i huvudet att solen ligger på stora delar av tiden. Jag har ju väldigt tjockt hår så när solen ligger på blir mitt huvud alltid väldigt utsatt, jag har Resorb Sport och High5zero i flaskorna och ser till att dricka kontinuerligt hela tiden för jag vet att det behövs. Det går mer uppför än vad jag hade räknat med, det kommer en hel del elaka “knäppar” med 15-20% i kanske 50-60 meter bara. Det känns i benen även om det är korta sträckor det är så brant. Efter närmare 88-90 km så börjar banan se ut som ett slagfält, folk kliver av och letar sig in i skuggan efter vägkanten. Det sitter folk och krampar här och var, folk ligger i diket och stretchar. Jag ser några jättekonstiga vurpor, folk som välter mitt på vägen, någon får armvärmarna i bakhjulet och välter, en annan person ställer sig upp och välter bara, jag förstår inte riktigt hur folk förberett sig för det här loppet, det är ju ändå 160 km och +2500 höjdmeter, men helt klart är det många som börjar få problem. Blir passerad av en del svenskar, många ser min cykel och flera gånger hör jag “En Crescent, du måste vara svensk” och mycket riktigt så stämmer det. Träffar en kille som läst om Marmotte i min blogg (anmäl dig NU till 2016 FFS!!) och påminns om hur liten världen är egentligen.

Jag dricker ur mina flaskor och ser mest fram emot att nå nästa depå så jag kan fylla på lite igen och få vila lite och gömma mig från solen för bara en stund. OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag stannar i den näst sista depån och fyller på, det är 50 km till mål och det finns en depå om 30 km men jag ser till att stoppa på mig det jag behöver för att ta mig till mål utan att behöva stanna. Sista biten mot mål känner jag mig ändå ganska fräsch, det är varmt och jobbigt i solen men jag dricker bra och har bra med energi kvar. När vi passerar sista depån så har jag noll behov av att stanna utan kan glida vidare sista 20 km mot mål vilket känns skönt. Jag börjar sukta på sub7 (hade tänkt 6.5-7h som ungefärlig tid innan jag sub7 kändes shysst att nå) och jag blir motiverad att hålla tempot. Tyvärr är det rätt så mycket uppför sista biten mot mål men jag försöker hålla uppe farten och ta hjul på andra runt omkring och sista 1-2 km mot mål så är det platt och jag håller över 40 km/h stora delar och inser när det är 1 km kvar att jag kommer nog klara på mig på rätt sida sträcket med bara någon liten minut.

Märker att jag har någon på hjul som såklart går om precis innan mållinjen, väl efter mål visar det sig vara “Marmotte-mannen” från Sverige som undrar om det är så att Marmotte väl är värre än det här? Jag menar på att det här var betydligt värre än jag hade tänkt, mycket på grund av värmen, men Marmotte är nog ändå snäppet värre, det är ju nästan 5000 höjdmeter trots allt.

På min egen klocka hade jag en minut i mariginal, men då tänkte jag inte på att jag ju inte startade 7.00 utan 7.02 så väl i mål kommer jag på 6h57min18sek (någonting) så det var ju shysst att klippa sub7 (jag hade iofs inte brytt mig så mycket om jag missat, men ändå). Alltid något!
DSC_8393-1 DSC_8463-1 DSC_8484-1

Gran Fondo New York – Part I

För att undvika att skriva världens längsta inlägg (det har jag redan gjort så många gånger redan) om Gran Fondo New York så får det bli 2-3 stycken av världens (typ) längsta inlägg. Vi börjar med det mest naturliga, till start!

Loppet börjar ju 7, kommunikationen utåt sa att George Washington Bridge som starten går på skulle stänga 6.15 redan så det gällde ju att vara där i tid. Jag bodde ungefär 14 km från start (kanske inte så strategiskt, men eftersom jag reste med två icke-cyklister så prioriterade vi att ha lite närmare ner på stan istället för nära till loppstarten).

Det jag absolut hatar och avskyr mer än allt annat med alla lopp jag kör är onaturligt tidig uppstigning. Det är liksom inte normalt att ställa klockan på 4.30, det tar verkligen emot att gå och lägga sig och veta att man ska upp så tidigt. Hur som helst, så, strax efter 5 lämnade jag lägenheten vi bodde i och redan då var det 18(!!) grader ute. Helt sjukt. Jag tog med mina långa handskar ut på gatan, för jag brukar mest frysa om fingrarna när det är kallt ute, men det var ju jättevarmt så det var bara lämna dom. För att inte tala om den där Gran Fondo New York-västen som jag köpte för 100$ bara för att kunna se lite enhetlig ut, fanns ju inte en tanke på att ta på sig den. Verkligen väl spenderade pengar, suck. Nej, jag måste ha en genomskinlig väst istället!
DSC_8291-1 DSC_8295-1 DSC_8301-1
Eftersom det var så långt, tidigt och knöligt att ta sig till start så stannade mina medresenärer kvar i lägenheten och jag cyklade ensam i väg mot start. Efter att ha varit på lite för mycket promenerande sightseeing dagarna innan så hade jag stenkoll på hur jag skulle hitta mot start, vilket kändes tryggt. Stå och virra på New Yorks gator 5 på morgonen känns inte riktigt aktuellt. För en gångs skull var det förhållandevis lugnt på stadens gator också, vilket kändes jätteskönt, det var några enstaka bilar men desto fler grönklädda cyklister ute. Ju närmare bron man kom, desto fler cyklister blev det.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Redan innan bron köade det upp så det var bara kliva av cykeln och rätta in sig i leden. Här hittade jag också två svenska kompisar, syskonen Sköld, Anders hade tappat ena bromsklossen fram och var lite stressad över det. Man kan ju tycka vad man vill om arrangemang och service, men att ha servicepersonal och mekaniker men inga bromsgummin på plats känns lite katastrof i kombination med orutin. Några bromsgummin tar ju ingen plats i packningen och det bör ju ha hänt förr att någon av flera tusen cyklister eventuellt kanske behöver ett innan starten går. Men men…

Väl uppe på bron så var det en fantastisk utsikt i morgondimman, riktigt härligt att få starta i dessa förhållanden. För några år sedan var det tydligen 3 grader och småspik vid start (usch). Eftersom man fick startfålla efter åldersgrupp så hamnade jag längre fram än mina vänner och vi vinkade hej då när vi passerade deras fålla. Jag tänkte för en sekund att jag kanske skulle backa bak och starta tillsammans med dom (det får man göra, men såklart inte gå framåt) men tänkte sen att ju färre jag behöver köra om, desto bättre. Jag hamnade i startfålla 1000-1500 (det gick enda till 5000) så jag stod väldigt långt fram (äntligen en rejäl fördel av att fortfarande vara förhållandevis ung).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det var inte så lång väntan i startfållan innan det var dags att ge sig iväg vilket kändes skönt. Det blev kanske 10-15 minuter, lite nationalsång och sen var det dags.

7.00 gick startskottet och det tog inte ens 2 minuter innan jag fick rulla över startlinjen. Jag hade blivit varnad av Anders som cyklat loppet innan att det tydligen är många som kör det här loppet som inte kan cykla eller trafikregler. Det märktes ju tydligt redan innan man nått startlinjen. Men mer om det senare…. ….

Gran Fondo New York coming up

Nu är det bara en dag kvar tills det är dags för att cykla Gran Fondo New York för första gången. Tyvärr har väderprognosen ändrats lite från strålande sol och inga moln till lite regnstänk på morgonen och lite mer moln under dagen. Det ska fortfarande vara väldigt varmt, redan 15-17 grader klockan 7 på morgonen när starten och går och upp emot 25 när det börjar närma sig målgång så det kommer inte göra så mycket om det regnar lite. Igår hämtade jag ut mitt startkit och den obligatoriska Gran Fondo-cykeltröjan som man MÅSTE cykla i. Det kan man ju tycka vad man vill om, men den är rätt snygg så det känns helt ok. Jag köpt till en matchande vindväst för att se lite enhetlig ut och det känns rätt så skönt nu när det eventuellt ska regna vid start, då är en väst perfekt. DSC_7545-1 Loppet är 100 miles, det vill säga 160 km och det är ~2500 höjdmeter vilket känns sådär lagom jobbigt. Jag känner mig fortfarande extremt luttrad efter Haute Route så jag tycker allting under 3000 höjdmeter är “ingenting”. Fast innerst inne vet jag ju att 2500 höjdmeter är ganska mycket och det kommer kännas det med, men det blir kul.

Längsta klättringen, Bear Mountain, är “bara” 6 km med snittlutning på 6% så det känns sådär lagom. Den klättringen är dessutom ganska tidigt i loppet vilket är skönt. Sen går det mest upp och ner så det känns som om det kommer vara få platta partier om man kollar höjdprofilen. Man kommer få jobba hela tiden alltså, kan bli jobbigt med andra ord (det blir det nog oavsett eftersom det ju ändå är 16 mil men ändå).

Jag har ingen aning om man kommer cykla i spontanklungor eller om det är mer solokörning som gäller, jag antar att det lär visa sig efter ett tag. Eftersom det är så mycket upp och ner så känns det som om man kommer hamna själv en hel del. Men det lär ju visa sig om inte annat. KUL ska det bli oavsett. Course_Guide_2015_REV4-noguides One day to go…

Måndagkväll och dags för mysrull

Äntligen dags för måndag igen och riktigt mysrull på agendan. Mitt nya motto när någon frågor om vilka ledare som dyker upp på nästa måndagsträning är “ja, om det inte regnar” och även om det var en väldigt fin solig dag idag så såg det lite mulet ut när jag gav mig iväg mot träningen. Men solen höll sig framme och regnet borta, lyckligtvis.

Man får ju ta att man blir mobbad när man slutar gilla att cykla i regn, men det känns som om det har gjorts tillräckligt många gånger. Har man inga ambitioner känns det inte riktigt lönt att ge sig ut på landsväg när det regnar, i skogen däremot är en helt annan femma, då får det gärna regna, ju grisigare desto bättre (men typ).

Hur som, introduktion med Fredrikshof ute på Mälaröarna once again. Riktigt trevligt, tre ledare på en grupp på 12 kändes precis lagom. Riktigt skönt. Känns som om alla deltagare får maximalt med möjligheter att lära sig allt om vad gruppcykling heter, eller i alla fall allt vi har att lära ut, vi är ju inte direkt fulländade (även om man kanske kunde tro det om i alla fall mig, men nej, det finns “vissa” brister även här… ). OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA Finns inte så mycket mer att säga, vi fick avsluta i solsken och alla var nöjda och glada. Det kändes väldigt skönt för egen del att få rulla ur benen i lugnt tempo, det kändes när vi körde lagtempo att benen är rätt slitna sen helgen. Ska bli skönt med vila i någon dag nu!

Annars är det bara tacka och buga och önska alla välkommen åter om en vecka då vi kör igen (eller inte jag, då är jag i New York, men om två veckor är jag tillbaka i alla fall).
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pearl Izumi MTB med dubbelpunka

Igår körde jag premiärupplagan av Pearl Izumi MTB Skandisloppet, 50 km MTB stod på schemat. Eftersom jag försöker cykla förhållandevis soft nu för tiden så valde jag motionsklassen och inte tävlingsklassen, och tur var väl det med tanke på hur loppet utvecklade sig.

Det var regn i luften vid start men förhållandevis varmt så jag funderade länge på om jag inte skulle skippa armvärmarna men till slut fick dom följa med ändå. Tänkte att det kanske är bra skydd för huden om jag kör åt helvete, risken finns ju på MTB-lopp.
DSC_6768-1 DSC_6784-1 DSC_6814-1
starten-1 DSC_6843-1 DSC_6855-1

Efter lite svängande genom stan så gick vägen ut i skogen och på stigar. Det var många som punkade i början och jag kände mig nöjd som slapp, då visste jag ju inte att det snart var min tur. Det blev en hel del trafikstockning i början men sen släppte det upp och man kunde sträcka ut och cykla på i sitt eget tempo.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter cirka 10 km kommer dagens första punktering, jag lever i förnekelse ett kort tag och cyklar vidare men till slut går det inte mer. Bakhjulet fladdrar omkring och beter sig så det var ingen mening att försöka cykla vidare, lika bra att fixa punkan. Jag byter slang, det går inte sådär jättefort som det brukar, tror jag blir stressad av alla som cyklar förbi på stigen. Gör inget bra jobb alls i att rensa däcket, det kommer nog in mer skit än vad jag lyckas peta ur. Drar i alla fall i två CO2-patroner och kommer sen äntligen iväg igen. Tyvärr har många passerat och det blir trafikstockning genom hela stigpartiet och rätt så tråkigt med mycket av och påstigningar i väntan på att andra ska ta sig upp/ner.

Märker tyvärr efter någon km att det inte är mycket luft i bakdäcket, i depån efter 17 km lyckas jag hitta en pump och kan pumpa upp däcket. Sen är det dags för Sunnerstagropen och en jättebacke uppför, här var det ingen som cyklade hela vägen. Eliten passerar och såklart cyklar dom upp, även om en kille hoppade av en snabbis, men det kändes verkligen vilken enorm skillnad det är på elit-herrarna och oss motionärer som är ute och flanerar lite stillsamt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Cyklar på hur som helst, varv 1 avverkat och ut på varv 2. Mycket mindre folk nu och alla passager där man behövde stiga av och gå för det var folk i vägen går mycket smidigare nu. Jag kan cykla både uppför och nedför på ett annat sätt när ingen är i vägen. Tyvärr börjar benen känna rätt mosig sen igår och energin håller verkligen på att rinna ur. I sista depån så fyller jag på rejält och ger mig ut på sista milen.

Tyvärr går luften ur totalt, både ur mig och bakdäcket, när jag punkar för andra gången 5-6 km från mål. Jag har ingen slang kvar, inga patroner utan bara en värdelös liten handpump som inte skulle göra så mycket nytta. Det finns ingen support längst banan så jag bestämmer mig bara för att cykla på, hur svårt kan det vara? Visst finns risken att däcket kränger av men jag försöker ta det lugnt.

Sista delen av loppet är en pina, det går sjukt långsamt på asfalt/gruspartierna eftersom jag inte har någon luft i däcket, i skogen blir skillnaden i hastighet mindre. När jag väl når slottsbacken för andra gången så har jag knappt någon energi för att cykla upp men lyckas vingla mig hela vägen i mål.
DSC_6885-1 DSC_6894-1 DSC_6909-1
Sjukt besviken med dubbelpunkan, luften gick liksom ur efter den andra och sen blev avslutningen mest plågsamma. Jag körde CykelVasan 90 km på 3.44 och det här på 50km tog 4.07… så ja, det var en aning mer tekniskt och mycket mer stig såklart, men det gick sjukt långsamt sista delen och punkteringarna tog både för mycket tid och energi. Lyckligtvis var jag i motionsklassen så det spelar faktiskt ingen roll hur lång tid det tog, vilket kändes skönt.

Man får ändå vara nöjd med helgens bedrifter och börja ladda om för Gran Fondo New York på söndag, helt sjukt att det är dags om bara några dagar.
DSC_6938-1