Team Crescent-medlem ute på uppdrag!

Min teamkamrat i Team Crescent, Johan Lilja, har precis varit ute på ett av sina uppdrag, nämligen Yak Attack! Om det är någon som fått för sig att jag är galen så är det ingenting mot vad Johan verkar vara. Eller vad sägs om,

Yak Attack is the highest mountain bike race on earth, climbing to the dizzying heights of 5416m above sea level. 8 stages, 400km, 12000m of overall altitude gain and a temperature range of +30c to -15c, tests the most experienced of riders.

Kryddat med, “Yak Attack is now internationally recognized as one of the toughest endurance races on the planet.

Det finns ingen mening att jämföra, men Haute Route känns som ganska lindrigt i jämförelse! Eller så är det precis vad jag behöver intala mig själv för att ha någon som helst chans att överleva genom den där bergskedjan i september!

Hur gick det för Johan då?
Han fick tyvärr problem med ryggen redan på etapp 1 och startade ändå etapp 2 men fick bryta efter 6 mil. Vad jag har förstått sen så gav han inte upp utan vandrade resten av etapperna och höll ungefär samma tempo som de långsammaste cyklister. Imponerade! En annan skulle ju lagt sig i diket och bölat och åkt hem fortare än fortast när “att cykla” inte längre fungerade. Jag tror han kommer göra om äventyret någon gång i framtiden med hopp om att få cykla hela sträckan. Jag säger hatten av ändå, imponerande!

Det går att läsa mer om Johan och Team Crescent Adventure som han är en del av genom att klicka på länkarna precis postade!

Räddningen är här!

DSC_3171-1

Jag såg den här tidningen i affären igår….

Och tänkte, AHA….. såklart, det är ju tidningar som ska göra mig till ett fullblods MTB-proffs? Tror ni det funkar? Jag tänkte att om man läser tillräckligt så måste man ju t.ex. förr eller senare snubbla över sådana petitesser som att framdämparen har någonting som kallas rebound som går att reglera.

Jag undrar om man kan lära sig att göra bunny hop och cykla på bakhjulet genom att läsa tidningar? Det verkar inte fungera att titta på Youtube i alla fall, jag blev inte alls bättre av det. Inte alls.

Nej, jag får väl antagligen nöja mig ett tag till med att bara vara en långsam dussinåkare! Det är inte fy skam det heller i och för sig.

Dåligt väder = dags för årets första spinningpass!

Ännu en väl bevarad hemlighet i den mystiska boken om Fröken Karro är att jag är ett spinning-freak utav stor rang. Tyvärr(!) av någon konstig anledning har jag inte varit på ett enda spinningpass under 2014. Det har helt enkelt inte varit prioriterat då jag valt att cykla ute hela vintern istället.

Det gäng som jag ska cykla runt Vättern med i juni, har ju kört en gång i veckan senaste 8 veckorna men jag har lite fint avböjt och hållit mig ute i vassen. Jag har ju fått en hel del kommentarer och frågor om varför och så vidare, SÅ, varför inte begå spinningpremiär för 2014 när väderprognosen för dagen såg ganska dyster ut? Kunde inte blivit mer välregisserat till min egen fördel.
Swedbankspinn1 Swedbankspinn2 Swedbankspinn3

Spinning är spinning, det är verkligen någonting helt annat än utecykling men jag gillar det skarpt ändå. Det är något visst med en mörk sal, dunkande musik (gärna så hög så öronen blöder), ett gäng frustande människor (en del låter verkligen som om dom håller på med något HELT ANNAT på cykeln ibland) och massa endorfiner!

Jag trodde passet var 60 minuter så jag hade finallåt ungefär 10 gånger innan jag till slut fick bli varse om att passet faktiskt var 90 minuter. Det var intressant. Mina lagkamrater verkar onekligen taggade till tusen och det är ju roligt att se! Jag tänkte förresten att jag skulle ägna ett annat inlägg åt att förklara vad JAG gör i en grupp som kallar sig Swedbank Sub8, det kräver nog sin förklaring! Men det får bli senare….

PB-kross och bra tröskelträning!

Idag hann jag ut i god tid innan det blev helt mörkt och fick njuta av lite sol och ljus! Hörde jag sommar *klapp klapp klapp* eller? Någon? Stalltipset för alla sommardrömmare är att INTE titta väderprognosen för de närmsta dagarna!!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Bro nr1, utsikt ner mot Alvik!

Dagens plan var att cykla 10 km:aren ute på Ekerö, Knalleborg närmare bestämt, på rekordtid. På vägen ut hann såklart solen gå ned helt och mörkret lägga sig men lite sol är bättre än ingen sol. Det blir ju ljusare och ljusare för var dag.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Bro nr2, utsikt mot Kärsön (den lilla ön innan Drottningholm)

Det är som jag tidigare skrivit om inget speciellt teknisk spår där ute, det är ganska packad och slät yta att cykla på. En del rötter plus annat sticker upp ibland men inga större svårigheter egentligen. Spåret är väldigt kuperat dock, svänger mycket och det händer hela tiden saker. Eftersom det inte är tekniskt så går det ju undan istället och när det går undan så blir i alla fall jag glad!
Knalleborg10an
Knalleborgs 10 km:are!

Eftersom det bara tar runt 30 minuter att cykla runt så kan man klara sig undan med ganska hög puls. Tröskelpuls till och med, och där uppe är det ju aldrig fy skam att vara! Det syns ganska tydligt när transport övergår i lite mer allvar.
kurvor

Det var soloåkning som gällde hela varvet så jag trodde inte att jag skulle kunna pressa mig så mycket, men det gick ganska bra ändå. Det sprutade mjölksyra ur öronen titt som tätt och jag försökte verkligen trycka på hela tiden. Inte vila på backkrönen eller nedför och verkligen ta i uppför. Jag tror ändå det gick ganska bra. Helgens PB på 34.40 som sattes i ljus och med sällskap blev inte mindre än 29.16!! Ganska bra förbättring, speciellt med tanke på att jag inte hade någon som flåsade mig i örat.

Det “riktiga” rekordet på Strava (ni har väl inte missat Strava förresten? Typ världens bästa leksak) är så jobbigt som 20.55!
Strava
Han är ju man, jag skyller på det. Någon minut kanske man kan kapa fortfarande, men nästan 9(!) minuter känns LITE väl jobbigt. Oavsett så är det en ganska bra personlig utveckling att ha gått från över timmen till under 30 minuter (underlaget kan ha påverkat de sämsta tiderna dock, det går ju långsammare i snö). Det går framåt! Helt klart!

Sa jag att jag var blond eller?

Ibland blixtrar det verkligen till i huvudet och saker bara faller på plats, jag har noterat speciellt på de senaste MTB-rundorna att styret “slår tillbaka” lite väl mycket när jag kör över knixiga partier. T.ex. en sträcka med mycket rötter och jag har varit tvungen att hålla något slags krampaktigt tag om styret för att inte både cykel och Karro ska flyga all världens väg.

Sen såg jag Martins post och tänkte jaha… “rebound reglage“, vad är det? Inte har jag någon aning om det, har alla ett sånt på sin framdämpare eller? Efter lite letande så hittade jag igår mitt reglage och det var maxskruvat åt “fast rebound” vilket efter lite googlande ansågs kanske inte vara det mest lämpliga för teknisk terräng! Nu är den inställd halvvägs så länge så kanske man kan känna efter hur långt åt andra hållet man vill gå.

Undra på att man tror att man ska skaka sönder… varför är det ingen som berättat sånt här? Hur ska man som blåbär veta det? Hoppas kvällens tur blir lika len och mjuk som jag ser framför mig i mitt huvud att den ska bli!