Det har ju blivit en vana att köra MTB på lördagarna så varför göra något annorlunda den här veckan? Jag missade ju förra veckan eftersom vi körde med SCK då så det var skönt att vara tillbaka på MTB:n igen! Dagen till ära så var vi typ 12 personer som drog iväg och att få cykla i plusgrader i början av februari ska man inte klaga över.

Som vanligt blir det en väldig blandning av grusväg, elljusspår och mestadels stig såklart. Jag tycker det är skönt med variationen, stigar kräver ju mer koncentration så det är skönt att få komma ut på lite lättare underlag emellanåt så man kan slappna av.



I vanlig ordning så passerar vi ju mer svårcyklade ställen än andra, det går brant uppför och sen går det såklart brant nedför. Det är stenhällar och det är dödsrötter, nackdelen med att det är så förhållandevis varmt ute är ju att det blir väldigt halt i skogen. Men tar man bara rötterna rätt så är det ingen som helst fara.

Jag drog min praktvurpa på helt säker mark dock, efter en brantare utförskörning där underlaget mestadels var mossa så skär framhjulet fast och försvinner under mig. Jag hade ju redan räknat hem utförslöpan och ansåg mig vara tryggt och säkert nere. Men när styret slås ur händerna så är det svårt att göra något, min högerarm skjuter iväg rakt ut och jag landar med hela kroppstyngden på min utsträckta arm/axel. Så fort jag slår i marken så är jag övertygad om att där rök nyckelbenet, det bränner till i hela armen/axeln/skuldran och hela nacken/ryggen knäcker till högt. I vanlig ordning är det viktigaste ju att komma upp och hoppas att ingen såg (ingen såg, killen framför missade det och dom bakom var för långt efter). Det första jag gör är såklart att lyfta på armen och jag blir så lättad när armen rör sig utan problem. Jag har verkligen ingen lust att dra ett nyckelben nu, det är absolut inte läge för det. Ont gör det, men det går säkert över.

Cyklingen efter en praktvurpa blir alltid lite tråkigare, jag ville mest avsluta rundan och åka hem, absolut inte cykla över fler dödshinder (det var inte så många idag förvisso). Lyckligtvis var det inte så långt kvar av dagen så jag lyckades överleva utan fler missöden, vilket kändes väldigt skönt. Att ramla på ett redan skadat område är aldrig skönt, därför blir man väldigt harig när man har vurpat och en rädd cyklist = dålig cyklist.

Några bilder snodda av Robert H och Pawel J…

Hur som helst så var det en väldigt fin dag och skönt att cykla i dagsljus! Jag ser mer och mer fram emot cykelsäsongen och tror att den kommer bli grym!

Imorgon blir det CX i Hellas igen och därefter tårtbuffé på Cykelcafé Le Mond!

Jo, onsdag betyder sedvanlig mörkerMTB på Järvafältet. Jag känner mig lat som alltid tar bilen dit men det tar nästan 75 minuter att cykla ut och det är svårt att hinna utan att gå från jobbet strax efter lunch så det får gå. Snart är det säsong och då kommer jag ändå inte ha tid med detta varje onsdag så det gäller att passa på så länge det går.

Det är onekligen något visst med att glida fram i skogen i mörkret, men jag får erkänna att man börjar längta efter ljusa kvällar som inte kräver pannlampa. Igår var det återigen lite mildare väder men kyligare än förra veckan så inte riktigt lika geggigt och lerigt som då. En fördel med snö i spåren är ju att det gör mindre ont att ramla och man ser inte alla dödshinder (vassa stenar, rötter och med mera).

Vad vore en MTB-tur utan att man behöver bära cyklarna åtminstone en gång?
Den kraftiga, tillfälliga och lokala dimman är bara jag som ångar framför linsen.

Foto: Robert H

Det blir tyvärr lite sämre bilder i mörkret och mest ryggar eller stillastående för det är betydligt knepigare att cykla och fotografera samtidigt när man kör MTB. 

Rundan avslutades sedan med en kräksframkallande backspurt tillbaka till parkeringen och titta vad insatsen genererade?

En ynnest att ‘sno’ ett QOM från självaste Lisa Norden! Sen att hon hade typ 50 slag lägre puls och antagligen bara cyklade omkring och käkade bullar och småsnackade och jag höll på dö behöver vi ju inte prata om. Men man måste ändå älska Strava…